Polis & brott, del 2

I inlägget Polis och brott diskuterade jag ”det repressiva sinnet” – idén att polisens uppgift i samhället är att vara ett slags uppfostrare av medborgarna. Pennalism är väl ett ord som någorlunda beskriver ett sådant system. En idé som står i bjärt kontrast till vad jag anser vara polisens primära uppgift: att utreda brott. Efter att de inträffat. Jag tog upp tesen att om allmänheten har bilden av polisen som varandes den mekanism i samhället som får folk att ”bete sig” så får vi en polisstat kort och gott.

Rickard kom med bra argument för varför det är precis tvärtom – att fokus hamnat på ”postcrime” och inte ”precrime” – men i grunden handlar det ändå om repression.  ”Du ska sköta dig, annars!”

Med denna pennalistiska syn på hur samhället byggs upp – var hamnar vi när en självmordsbombare spränger sig själv..? Tänk på 11e september, det allra tydligaste exemplet.

Alltså – om man har bilden av samhället att det är straff som får människor att följa lagen (och inget annat), hur reagerar man på att en självmordsbombare spränger sig själv och människor i sin närhet? Tja till att börja med konstaterar man att ens verktyg är fullkomligt värdelöst i detta fall. Brottslingen har ju redan tagit på sig det hårdaste av straff – döden. Det går alltså inte att straffa personen i fråga. Men vad blir fortsättningen på denna tankegång?

Att säga ”Vi gör ingenting – självmordsbombaren har redan tagit sitt straff!” funkar inte riktigt, politiskt.

Istället blir enda chansen att förhindra den här typen av brott att stoppa dem innan de inträffar. Voila! In rullar – just det – övervakningssamhället.

Utan att diskutera hur hopplöst ineffektiv den där ”lösningen” är (jag är ganska less på att tala om hur ineffektiv övervakning av alla de slag är) vill jag berätta en kort personlig historia från min barndom, om vad som kan hända när människor satta att övervaka andra misstolkar situationer.

Jag och brorsan gick runt på Miniland en sommardag. Det var ganska få besökare den eftermiddagen.

Från ingenstans dök det upp en vakt – eller om det var en ur personalstyrkan – och såg ut som ett argt bi.

”Är det ni som har vridit om ratten där borta?”, frågade vakten och pekade bort någonstans.
”Nej”, svarade jag och såg ut som ett frågetecken.
”Jo, det måste vara ni. Det finns inga andra häromkring!”
”Nej, jag lovar vi har inte gjort något!”, svarade jag, nu ängsligare och med gråten i halsen.
”Men vem skulle det annars vara? Erkänn nu, det var ni skitungar som vred om. Det får man inte göra!”

Och så vidare. Inget mera speciellt hände mer än att vi gick därifrån. Det var inte som att han tog tag i oss eller slog oss eller något.

Men det ska ni veta – att som åttaåring få sådana beskyllningar är kämpigt. Speciellt om man var en ordningsam unge som, i sin självbild, alltid skötte sig. Man skulle faktiskt kunna hårddra det och säga att jag upplevde mig ha rent mjöl i påsen och att vi därmed blev orättvist behandlade. Det som hände var att vakten tolkade befintliga data på felaktigt sätt.

Att han ansåg oss skyldiga och att vi skulle urskulda oss, är ett brott mot oskuldspresumtionen*. Bland annat den där historien har fått mig att intuitivt förstå hur viktig oskuldspresumtionen är för att känna sig trygg i ett samhälle.

Vem kommer att få hårda tag riktade mot sig i vårat Sverige? Vem har redan fått det? Vem kommer att bli bryskt behandlad, anklagad för saker baserat på indicier, paranoia och rena fantasier? Hur kommer deras förhållande till samhället påverkas?

* jag har skrivit det förut tror jag, men det tål att upprepas. Den engelska Wikipediaartikeln ”Presumption of innocence” finns inte översatt till svenska. En blind fläck i det svenska medvetandet?

Uppdatering: viktualiebroder informerade mig om att det stavas ”presumtion” och inte ”presumPtion” på svenska. Men ”oskuldspresumtion” finns inte heller det definierat på svenska Wikipedia. Kom just på att det kan vara bra om någon (TM) gjorde det. Du eller jag?

Taggar: övervakning, övervakningssamhället, 1984, bodströmsamhället, informationspolitik, polisen, brott, samhälle