Vad kunde jag om den svenska politiska maskinen innan sommaren 2008? Inte mycket ska jag ärligt säga. Jag var en sån där kille som gillade naturvetenskap och matte i grundskolan, och sov igenom samhällslektionerna.Sedan i somras har jag fått lära mig en del matnyttigt, och även om jag inte känner att jag skulle klara en tenta på nomenklatur och exakta turer hos lagar och dess like, tror jag att jag kunnat bilda mig en modell av hur den svenska politiska maskinen funkar i praktiken.
Till exempel att det saknas någon mekanism för att kontrollera om ett lagförslag strider mot grundlagen innan den röstas igenom. En sådan mekanism kallas här i Sverige författningsdomstol – och efter att ha sett hur det kan gå till (FRA-lagen) känner jag ett skriande behov. Det finns nämligen ingen författningsdomstol i Sverige!
En författningsdomstol består av pålästa och erfarna jurister, som har till uppgift att läsa igenom nya lagförslag och kontrollera så att de inte strider mot grundlag eller andra lagar. För hur ska domstolar, myndigheter och allmänheten veta vad som är lagligt eller inte, när lagen i sig säger både ”ja det är lagligt” och ”nej det är olagligt” om ett visst beteende, alltså strider mot sig själv? En annan bloggare som uttryckt sig positivt till författningsdomstol är Lars-Erick. I mångt och mycket skulle man kunna säga att Mark Klamberg under sommar och höst utfört ett arbete som liknar vad en framtida författningsdomstol skulle kunna göra!
Partilinje och partipiska. När regeringen ger riksdagen i uppdrag att behandla och besluta om ett nytt lagförslag, går förslaget ut till olika myndigheter och organisationer (inkl. industriorganisationer), som får komma in med kommentarer på förslaget. Därefter kommer varje partigrupp överrens internt om vad som är ”partilinjen” – hur de ska rösta i förslaget.
Så långt låter det ju sunt och bra, eller hur? Problemet är vad som händer när enskilda politiker inte håller med. Exempel: Karl Sigfrid var starkt emot FRA-lagen i juni. Följande är något spekulativt men ändå: Han förstod vad många av oss förstått långt senare, nämligen att många politiker hade alldeles för lite förståelse för tekniken för att kunna göra en mogen bedömning. Så när han sade till sin partigrupp att ”Nej, det här kan jag inte rösta Ja för” fick han den så kallade partipiskan riktad mot sig. Bland annat har det läckt ut att självaste Fredrik Reinfeldt sagt något i stil med ”Ska skottet komma inifrån?” till Karl.
Men varför kunde Fredrik hota Karl på detta sätt? Kunde inte Karl bara sagt, ”Jag röstar som jag är övertygad. Punkt slut.”?
Utfryst
Jo, jag misstänker att anledningen är följande.
Karl är beroende av sitt parti, moderaterna. Hans politiska karriär, som säkerligen började i tonåren, har hela tiden byggt på en lojalitet mot partiet. Om han bryter detta förtroende, har han med stor sannolikhet satt käppar i hjulet på sin politiska karriär inom partiet och vid utnämningar till olika myndighetsposter.
Enskilda riksdagsledamöter kan inte rösta emot partilinjen, på grund av att de är proffspolitiker. Om de röstar emot, förlorar de det enda de kan: politiken. Lite hårddraget och förenklat: De kan inte assimileras i samhället för de har ingen kunskap utanför politiken. De står så att säga med strupen blottad vid omröstningar.
Så hur ändrar man på detta? Tänk om riksdagsledamöter inte kunde sitta i riksdagen hur länge som helst. Idag är det många som suttit mer än 20 år där! Alltså sedan 80-talet! Hur bra koll har man på samhället utanför om man sitter i riksdagens slutna värld i 20 år? Om man begränsar tiden riksdagsledamöter får sitta i riksdagen till 8 år, tror jag att man vitaliserar demokratin i Sverige genom att ledamöterna har större kontakt med samhället de faktiskt tar beslut om, och dessutom har mindre ”politisk karriär” att förlora om de tycker annat än partilinjen.
Ett annat fenomen jag visserligen känt till sedan tidigare men nu fått på pränt är blockpolitikens smått löjeväckande effekter på beslutsprocessen i Sverige. Socialdemokraterna, som formulerade FRA-lagen en gång i tiden, var plötsligt nej-sägare till den. Så löjligt!
Du kanske kommer ihåg Fredrik Reinfeldts uttalande innan valet 2006 att ”Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration” angående fildelningsfrågan. Och att det i partiprogrammet klart och tydligt står att integritetsfrågor är viktiga för partiet. Ändå kommer lagar som FRA-lagen och IPRED på bordet.
Så vem är det egentligen som styr i Sverige?
Om det nu är myndigheter och organisationer som kommer med ”bu eller bä” på lagförslag som regeringen skickar till riksdagen, får man en stark känsla av att dessa, förmodligen ofta i karriären långt framskridna personerna har oerhört mycket att säga till om. Alltså byråkrater och lobbyister. De har ju självklart en politisk vilja de med precis som du och jag!
Mina slutsatser från alla dessa lärdomar är att vi har tydliga demokratiproblem (länk till ett underbart inlägg av allas vår Farmorgun!) i Sverige. Och de riksdagspolitiker som sitter nu har svårt att hävda sig, på grund av ovan nämnda problem med partipiska. Jag har gett några förslag – författningsdomstol och begränsning av tiden i riksdagen – som jag tror förbättrar detta läge. Men de förslagen förstår även en politiskt naiv programmerare som jag inte är realistiska på annat sätt än som långsiktiga mål.
Vad jag vill ha bort är
- blockpolitiken
- partipiskor
- byråkrat- och lobbystyre (”demokratins svarta hål”)
Vad jag vill ha in är
- större medborgarinflytande
- mer demokrati helt enkelt!
Givet ovanstående lärdomar om hur det funkar i verkligheten i Sverige tror jag att det parti som har störst chans är Piratpartiet. Anledning? De har uttalat sin taktik om vågmästarroll och hur de ska agera. De skiter helt i blockpolitiken. De är inte ett ”helt parti” så det finns ingen ”partilinje” och därmed behövs inte kohandlas med andra partier om lagstiftningen. De är helt fokuserade på demokrati- yttrande och integritetsfrågor.
Dessa grundläggande frågor om samhällets funktion prioriterar jag högre än enskilda skattelättnader hit eller dit!
På kort sikt har jag därför beslutat mig för att
- stödja Piratpartiet genom att bli medlem på deras hemsida (hej Emma opassande!)
- ge min röst till Piratpartiet i EU-valet (sannolikt till Christian Engström då jag känner till honom mest)
- avvakta men starkt överväga att rösta på dem till riksdagen 2010
Oavsett om de valt en dåligt namn så har de en viktig uppgift i dagens Sverige.
Det är flera andra som ”kommit ut” under senaste tiden vad gäller Piratpartiet. Här är några: JörgenL och Tomas.
Detta inlägg är pingat mot intressant.se. Jag skrev det efter att ha grubblat på dessa saker under längre tid. En sporre var de tankeväckande inlägg man läser på Anders Widéns blogg, bland annat det senaste om varför vi egentligen har en lagstiftande församling kallad riksdagen över huvud taget.
För övrigt anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.
Taggar: politik, sverige, samhälle, fra, fra-lagen, ipred, pp, piratpartiet, demokrati
Publicerat av Olof Bjarnason 
Besök bloggosfären!
OlofB[eta] 