Polis & brott

Jag vet inte hur många gånger jag har dragit övervakningsargumentet kring upphovsrätten. På bloggen, på gator och torg, för kompisar och kollegor.

Det går ungefär så här: ”För att upprätthålla upphovsrätten i ett modernt samhälle, krävs övervakning av all trafik på internet.”

Jag har själv tyckt att det var ett av de vettigaste och viktigaste argumenten för en reformerad upphovsrätt. Detta då övervakning av all internettrafik inte är försvarbart ur ett demokratiskt perspektiv. En sådan övervakning inkräktar bland annat på den fria åsiktsbildningen då det skadar människors möjlighet till privat kommunikation.

Problemet är att det är ett för snävt resonemang. Det utgår från en bild av samhället som bygger på att lag upprätthålls endast genom polisiärt våld och inget annat.

Låt mig förklara vad jag menar.

Väldigt förenklat: Lag är det ”vi” som medborgare, genom våra folkvalda, skrivit ned är regler att följa, som vi alla är förhållandevis överrens om. Det är, idealt sett, en nedklottrad version av ”rättsmedvetandet” – det gemensamma medvetandet om vad som är rätt och fel, som vi alla bär med oss mer eller mindre.

Om en majoritet av folket plötsligt skulle börja skita i en viss lag, skulle det inte finnas någon chans för samhällets våldsmekanism – polisen – att ändra på detta beteende. Det finns helt enkelt inga sådana resurser att tillgå.

Ett annat exempel på att lag efterföljs av människor och inte påtvingas med hjälp av polisiär piska, är barnaga. Vi är med bred marginal överrens om att barnaga är något brottsligt – det tillhör det allmänna rättsmedvetandet sedan länge. Det betyder inte att polisen ska övervaka varje hem för att upprätthålla just den lagen! Det behövs inte, eftersom brottet strider såpass mycket mot det allmänna rättsmedvetandet, att folk i barnets närhet anmäler brottet vid minsta misstanke.

Om jag får abstrahera lite så kan man se på brott så här:

Till vänster har vi tiden innan ett brott begås; jag kallar det ”normaltillståndet”. Efter brottet inträffat, får polisen till uppgift att utreda detta. Normalt sett larmas polisen genom att en medborgare anmäler brottet till dem.

För att göra det ännu tydligare – polisen har två tydliga syften i ett samhälle. Ett primärt syfte och ett sekundärt. Det primära och därmed viktigaste syftet är att utreda brott. Dvs. att hantera processen efter att ett brott begåtts. Det sekundära syftet är att verka ”förebyggande”, innan brottet begås, genom åtgärder som närvaro på gatorna, kontroll av fordon eller övervakning av fotbollsmatcher.

Vad är polisens uppgifter i ett samhälle?

Det sekundära syftet, förebyggandet av brott, sköts enligt mig långt bättre av andra institutioner i samhället. T.ex. via skolor, fritidsgårdar och andra miljöer i barn och ungdomars uppväxt. Ger nya medborgare ett väl odlat rättsmedvetande, kort sagt.

Att utgå ifrån att brott förebyggs bäst av polisens allestädesnärvaro i vårat samhälle – att man tycker att polisen ska vara ett P.I.T.A. helt enkelt – är att helt ha missat att brottsförebyggande åtgärder sköts bättre av andra aktörer i samhället. Med en sådan syn på brottslighet och förebyggande av densamma är det inte konstigt att så många vill ha övervakning överallt.

För vad är egentligen övervakning? Notera att övervakning i form av kameror, datalagringsdirektiv, FRA osv. alla har följande ”repressiva tankegång” i grunden: genom att medvetandegöra befolkningen om polisiär närvaro (tänk på alla skyltar ”Området är övervakat”), ska de fungera avskräckande. Detta helt enkelt eftersom deras lagring är tänkta att underlätta eventuella brottsutredningar senare i tiden. Ibland föreställer jag mig övervakningskameror som små, stint stirrande poliser som är helt handlingsförlamade, gaffatejpade mot hushörn och spårvagnstak. Det är alltså ett slags hot om repressalier som ska styra oss att ”bete oss”. Piska, inte morot.

Det intressanta nu är att jag insett att det sekundära syftet håller på att jämställas eller till och med gå om det primära syftet. Istället för att verka post-crime, är vi på väg in i ett samhälle där polisen verkar pre-crime!

På det sättet är det lätt att se det framväxande övervakningssamhället; jag gissar att väldigt många människor har, likt jag hade tidigare, en väldigt förenklad bild av polisens roll i ett samhälle. En bild som går ut på att polisen ska ”hålla ordning”, ”förebygga brott”, ”upprätthålla lagen”. Men det är bara polisens sekundära syfte!

Så vad leder denna förväxling av primärt- och sekundärt syfte oss..? Tja, om allmänhetens bild av polisens uppgift i samhället går ut på att verka pre-crime, då hamnar vi i en polisstat kort och gott. Polisen uppfostrar medborgarna, med våld.

Är det dit vi vill?

Uppdatering: jag har skrivit ett uppföljningsinlägg: Polis och brott, del 2.

Taggar: , , , , , , ,


Flattr this

21 kommentarer till Polis & brott

  1. Michael Gajditza skriver:

    Vet du Olof, det här är bland det mest genomtänkta jag läst på det här området och tro mig, jag har läst en del! Det du har skrivit förklarar och tydliggör vad det är som pågår och har pågått en tid, utan att någon egentligen förstått mekanismerna bakom. Under framför allt tiden efter 11/9 så har man heller inte brytt sig om sådant. Jag sitter just nu och funderar på hur man bäst sprider det du skrivit och konstaterar att jag måste fundera vidare på det när jag sovit ett tag. Jag måste även fundera vidare kring hur man på bästa sätt sedan också tillämpar detta i realpolitiskt sammanhang, något du gärna kan fundera på du också om du inte redan gjort det?

    Tänk gärna mer, det går ju alldeles förträffligt bra! *S*

  2. Olofb skriver:

    Tack Michael!🙂

  3. harfagre skriver:

    Mycket läsvärt inlägg!

  4. Olofb skriver:

    harfagre; thx!🙂

  5. Rikard skriver:

    Intressant vinkel. Men jag skulle vilja se källorna bakom din uppdelning i primärt och sekundärt syfte. Läser man regleringsbrev och polislag, eller för den delen polisens hemsida så kan man lika gärna tolka att brottsförebyggande arbete är primärt.

    Men källor som visar på motsatsen är ju intressanta och bör spridas😉

    T ex listar polisen på sin hemsida sina arbetsuppgifter så här:

    # Så arbetar Polisen
    
        * Brottsförebyggande arbete
        * Brottsutredning
        * Krisarbete
        * Olika typer av brott
        * Polisens arbetssätt
        * Radiokommunikation
        * Skydd för hotade
        * Specialkompetenser
    

    De tolkar sitt uppdrag så här:

    ”Polisens uppdrag är att minska brottsligheten och öka människors trygghet. Genom brottsförebyggande arbete ska polisen medverka till att färre brott begås. Fler brott ska också klaras upp. ”

    Polislagen, som är den lag som reglerar polisens arbete och uppdrag säger följande:

    Polisens uppgifter
    2 § Till polisens uppgifter hör att
    1. förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten,
    2. övervaka den allmänna ordningen och säkerheten, hindra störningar därav samt ingripa när sådana har inträffat,
    3. bedriva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal,
    4. lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd lämpligen kan ges av polisen,
    5. fullgöra den verksamhet som ankommer på polisen enligt särskilda bestämmelser.
    
    

    Sedan är ju en petitess att häktning är en fråga för åklagare och tingsrätt, och inte polisen (men polisen gör ju utredningen som ligger till grund för om en åklagare väljer att begära häktning).

    Det är inte meningen att anmärka eller klaga, utan jag vill snarare sporra dig att ta fram källor som visar att din teori stämmer. Jag har samma intryck som du, att vi har börjat syssla mer med precrime och jag tror inte förutsägelserna är tillräckligt säkra för att inte göra mer skada än nytta.

  6. Olofb skriver:

    Rikard;

    Intressant att begreppen ”precrime” och ”postcrime” existerar utanför min användning!

    Angående vad jag fått detta ifrån, är det egentligen inte någon specifik källa mer än min egen livserfarenhet – hur jag upplevt polisens arbete förändras genom mitt liv. Det är detta jag resonerat runtomkring.

    Som du säger verkar polisen själva, och lagtexten, utgå ifrån att det jag kallar sekundärt syfte faktiskt är det viktigaste, eller åtminstone lika viktigt. Bland annat genom att placera ‘förebyggande’ före ‘utredning’ i de två uppräkningarna du kopierat in.

    Och då är det inte så konstigt att många, precis som jag, uppfattat det sekundära syftet som primärt.

    [btw – ”Så arbetar polisen” verkar vara en tämligen icke-ortogonal uppräkning, t.ex. används radiokommunikation inom ett flertal av övriga punkter, antar jag :)]

    Så här kan jag väl säga – mitt blogginlägg visar mera på en politisk vision för hur jag tycker att polisen ska agera i ett framtida Sverige, än dagens dysfunktionella situation. Inte minst eftersom trenden pekar emot en polisstat.

    Men om det är någon förbisurfande som kan hitta bättre källor till polisens roll i samhället – kanske akademisk litteratur i ämnet – vore jag jätteglad!

  7. Mia* skriver:

    Mnja, jag tror inte att listan över polisens uppgifter är prioriterad utan bara sorterad bokstavsordning.

    Intressant inlägg, förresten.

  8. Olofb skriver:

    Mia; tack!

  9. Uno Hansson skriver:

    Jag gissar att Erik Moberg har skrivit något om detta. Hinner inte kolla just nu, men skall leta vidare.
    http://www.mobergpublications.se/index.html

  10. Olofb skriver:

    Uno; tack ska kolla upp detta.

  11. Olofb skriver:

    Uno – hade du någon mera specifik länk? Länken du angav var liksom en hel portal eller något..

  12. Uno Hansson skriver:

    Olofb,
    det är nog ca 10 – 15 år sedan som jag brukade följa Erik Moberg skriverier – och då vad som han skrev han på svenska. Han hade en del intressanta synpunkter, eftersom han verkade vara mer frihetsliberal, än andra svenska akademiker. Men det var nog lite förhastat, och bara en ren gissning, då det var så lätt att hitta igen bara genom att Googla på namnet.

  13. Per F skriver:

    Jag håller inte med. Polisens viktigaste uppgift är att förhindra brott i betydelsen minska antalet brott som begås.

    Att Polisen försöker utreda brott fyller i första hand funktionen att avskräcka presumtiva brottslingar i andra hand leder det till att dömda brottslingar förhoppningsvis inte kan begå nya brott under tiden de sitter i fängelse och i tredje hand handlar det väl om någon kombination av hämnd från samhällets sida och botgöring från den dömdes sida.

    Om risken för upptäckt är liten så ökar antalet brott om straffet (däri ingår även eventuell social skam) är obetydligt så ökar antalet brott.

    Ett annat bra sätt att minska antalet brott är att vara försiktig med att göra handlingar brottsliga.

    Övervakning har en funktion att fylla genom att det gör upptäckt troligare.

    Att sedan en generation som glatt lägger ut hela sitt privatliv på Facebook och diverse communities ens diskuterar frågan om integritet är lite förvånande.

    Alla lyssnar på allt är en rimlig utgångspunkt. FRA-lagen handlar trots allt bara om dem som tycker att de behöver fråga någon om lov för att lyssna.

  14. Olofb skriver:

    PerF: jag håller som du förstå inte med dig i resonemanget kring polisens uppgift som avskräckande kraft i första hand. I första hand bygger samhället på att människor är myndiga individer som vill samhället väl, dvs. vill följa lagen. Polisen är undantaget, ”exception” som en programmerare skulle säga. Normalfallet är och förblir laglydiga medborgare. Annars är vi illa ute – för som jag säger i blogginlägget finns det inget samhälle som klarar av att stå emot om alla plötsligt ignorerar lagen. Ingen poliskraft klarar av detta rent resursmässigt.

  15. sysadminbloggen skriver:

    @Per F:
    ”Att sedan en generation som glatt lägger ut hela sitt privatliv på Facebook och diverse communities ens diskuterar frågan om integritet är lite förvånande.”

    Att välja att dela med sig av sitt privatliv på Facebook är inte samma sak som att vara tvångsövervakad av DLD och FRA.

  16. Rikard skriver:

    Jo, jag förstod nog att det byggde på en känsla eller iakttagelser och ville bara väga upp det med hur lagen faktiskt räknar upp uppgifterna för polisen.

    Men ett stort problem med övervakning och kartläggning är faktiskt att det sker postcrime. Jag tycker att polisen och hela samhället borde fokusera primärt på precrime i betydelsen förebyggande arbete – men utan övervakning eller tvångsmedel.

    Låt mig förklara.

    Många argument från förespråkare av olika övervakningsformer, säg t ex kameraövervakning och sociogrambyggande (t ex via öppna/semiöppna källor som facebook) hävdar att detta är för vår egen säkerhets skull.

    Men flera studier av effekten av t ex kameraövervakning visar att de primärt används postcrime för att lagföra gärningsmän, dvs efter det att t ex ett våldsbrott redan skett. Det är korrekt att polisen ska använda de medel som finns för att lagföra brottsligar naturligtvis. Men om vi vill undika våldsbrott så hjälper det inte direkt att sätta fast förövare efter att våldshandlingen begåtts – möjligen indirekt då våldsutövaren inte begår lika många nya våldsbrott om hen sitter inlåst.

    Samma tendens kan man se i t ex användningen av facebook för kartläggning av sociogram/kontaktnät. Självmordsbombaren i Sthlm nyligen hade enligt vissa källor uttryckt våldstendenser öppet på facebook men underättelsetjänster verkar ha missat detta. Däremot nu, postcrime, använder man facebook för att kartlägga den misstänkta gärningsmannens kontaktnät – sedan bomben redan orsakat skada.

    Jag menar inte att det är fel att använda fb på det viset nu när man vill veta vad som hänt och vilka han hade kontakt med. Men om övervakningen av kontaktnät sker precrime med hänvisning till att vi vill förebygga dåd och brott och skydda oss, och detta uppenbarligen inte fungerar så är det något fel med det resonemanget. En uppenbar och ofta upprepad invändning mot sociogrambyggande som metod är ju att oskylidga som har kontakt med en misstänkt person i första eller senare led (kompis kompis osv) dras in i kartläggning av en misstänkt person eller grupp på ett otrevligt vis.

    När jag säger att jag föredrar om polisen och resten av samhället arbetar brottsförebyggande så menar jag att man då också ska använda etiska såväl som effektiva metoder.

    Jag menar att avlyssning och kartläggning, videofilming och smygfotografering, positionslagring (t ex datalagringsdirektivet i sin svenska föreslagna implementation stipulerar att ISPer ska lagra mobiltelefoners position vid samtal, felringningar, avslut av samtal) mm inte är bevisligen effektivt för att förebygga brott.

    I regleringsbrevet för 2010 står det att polisen ska använda evidensbaserade arbetsmetoder och aktivt rapportera metodutveckling. Detta kan man tycka rimmar dåligt med brottsförebyggande arbete medelst övervakning i skilda slag (som dessutom ofta är hemliga och inte lätta att granska ur evidenshänseende).

    Några metoder som däremot visats vara framgångsrika är dialogpoliser och poliser med lokal förankring och kännedom som t ex närpoliser.

    Den trend som jag tycker mig se är inte att man går mot förebyggande arbete (eftersom metoderna inte övertygar mig om att de är evidensbaserade) utan snarare mot utredning av brott (som trots all övervakning) som redan skett.

    Lösningen, eller diskussionen om lösningar, som jag skulle vilja se är en öppen metodutveckling som granskas ur effektiviteshänseende. Om fler kameror, positionslagringar, register, sociogram, avlyssningar, brevläsningar med flera erkänt integritetskränkande tvångsmedel, de facto inte minskar antalet brott som begås precrime, så anser jag att polisen bör utreda nya och andra metoder som faktiskt ökar tryggheten och minskar brotten.

    Jag tycker nämligen att polisen heller får arbeta för att vi ska bli säkrare på riktigt än att ägna sig åt att lösa brott som vi tillsammans inte lyckats förebygga😉

    Det finns ganska många exempel på denna trend att fundera över. Säkerhetsteatern på flygplatserna – min dotter stoppades en gång för att ha försökt föra in en flaska hårbalsam förbi säkerhetslinjen på Landvetter. Vi kände oss oerhört mycket säkrare sedan vakterna beslagtagit balsamet. Eller, vänta, min dotter blev rädd och ledsen och kände att hon gjort något fel. Inte blev hon tryggare eller säkrare heller och jag vet ingen evidensbaserad forskning som talar om faran med luftburen hårbalsam…

    Vi kan också ta ett exempel ur den vanliga fysiska världen. På senare tid har vi kunnat läsa om dörrvakter som låst in och misshandlat kroggäster, stulit värdesaker från dem mm. Vakter som stod där för att garantera gästernas säkerhet. OK?

    FRA-lagen behöver jag väl inte orda om i det här sällskapet. Vi vet ju alla att tack vare den så slapp vi attentat från galningar eller hur det nu skulle bli.

    När det gäller påstått politiskt motiverat våld så läser jag lite om vad man gör för att förstå de orsaker och samband som föder extremism. Och jag är väldigt oroad för att man skiljer på brott och brott beroende på vem som utför dem. Bränn ned en moské, skjut folk som ser ut att ha utländsk härkomst, spräng en förvaringsbox på centralstationen i huvudstaden för att utpressa polisledningen att köpa tillbaka stulna militärvapen osv och du är inte terrorist. Fundera ett slag över vilka handlingar som kallas terrorhandlingar och vilka som inte gör det. Fundera sedan på vad det kan få för konsekvenser när man sätter in precrime-övervakning – vilka drabbas?

    Jag tycker detta ingår i problembilden när man funderar på om polisen ska arbeta före eller efter brott och framförallt vilka metoder man ska använda.

    Det var mina 25 cent det😉

  17. Olofb skriver:

    Tack för ditt långa uttömmande svar Rikard!

    Några kommentarer:

    Jag tycker att polisen och hela samhället borde fokusera primärt på precrime i betydelsen förebyggande arbete – men utan övervakning eller tvångsmedel.

    Jag håller helt med – och om du lusläser mitt inlägg så nämner jag ”andra aktörer”, t.ex. skolan, som mycket bättre än polisen på förebyggande arbete. Vi är alltså på samma linje. Bara det att jag vill hålla borta polisen från det förebyggande arbetet och låta andra samhälleliga institutioner som kan sådant arbete sköta det.

    Den trend som jag tycker mig se är inte att man går mot förebyggande arbete (eftersom metoderna inte övertygar mig om att de är evidensbaserade) utan snarare mot utredning av brott (som trots all övervakning) som redan skett.

    Ja, det är ju en vinkel – för mycket fokus på postcrime (utredning). Det vänder upp-och-ned på mitt inlägg, men jag tror egentligen vi är ganska nära i uppfattning ändå. Så här:

    I mitt inlägg försöker jag få fram att synen på polisens roll är naiv hos gemene man. Den bygger på att det är polisens uppgift att ”forcera lagens efterlydnad” hos medborgarna. Detta genom att göra utredningsarbetet så effektivt som möjligt med ny teknik – med den bakomliggande repressiva tankegången att risken att åka fast ska vara så hög som möjligt. Med andra ord skulle den ”avskräckande effekten” vara viktig i samhället.

    Den synen på polisens roll leder till en polisstat; för om vi inte ser någon gräns på det avskräckande medlens utbredning dvs. vi eftersträvar hela tiden 100% brottsuppklarande finns ingen gräns för hur mycket ”våldsåtgärder” vi tillåter polismakten.

    När jag nu läser igenom dina och mina kommentarer här på slutet så ser jag att fokus egentligen är BÅDE på pre- och postcrime trendmässigt; eller egentligen helt enkelt fokus på polis!🙂

    Låt oss fortsätta diskussionen. Jag ruvar på lite nya idéer som nog blir ett blogginlägg ”one of these days”.

  18. Christer skriver:

    Väldigt rätt tänkt tycker jag.

    Som sagt, det är egentligen inte så intressant vad som är polisens primära/sekundära syften idag, det är ju mer att identifiera sin ideologi.

    Kanske vi skulle föreslå att någon dylik formulering får åka in i PP:s principprogram?

  19. Olofb skriver:

    Christer – jag tycker ju mig ana dessa tankegångar ”under ytan” i många diskussioner jag haft i PP-kretsar. T.ex. tanken om att vår ”ideologi” i grunden är att lita på människor. Eller motståndet mot övervakning av icke-misstänkta. Båda de synpunkterna ligger i linje med diskussionen kring detta inlägg.

    Så det ligger väl något i det du säger😉

  20. […] på skola och andra institutioner som är de verkliga brottsförebyggarna (läs gärna mitt inlägg Polis & brott), så är det faktiskt inte de polisstatstendenser som jag (denna gång) tände till på. Nej, det […]

  21. […] inlägget Polis och brott diskuterade jag ”det repressiva sinnet” – idén att polisens uppgift i samhället […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: