”FRA i sig själv och signalspaning går jag inte in på (här), även om jag under min riksdagstid sysslade en del med detta. I stället mer principiella synpunkter kring vitala demokratiska frågor som öppenhet, ämbetsmakt kontra politiker och medborgare, öppenhet och respekt för enskilda medborgare.
De principerna är ju långt viktigare än ena eller andra myndighetens verksamhet i sig.
Inget mandat från väljare i denna fråga
Allianspartierna vann valet 2006 och kunde bilda regering sedan de tydligt och konsekvent satte frågan om jobben i centrum. Även på en rad andra områden redovisade partierna gemensamt vad de ville åstadkomma i regeringsställning. Med hänvisning till detta har sedan en rad beslut genomförts. Så ska det vara i en demokrati, den politik man gick till val på är den man har mandat från väljarna att föra.
Men inget av detta finns ifråga om vad FRA ska få avlyssna. Inför valet sades inget om att en ny regering på detta område skulle söka utöka statens makt på bekostnad av enskildas och företags integritet. Hos inget av allianspartierna fanns heller beslut i den riktningen från landsmöten eller riksting. Ingen enda motion har kommit till folkpartiets landsmöte om att staten ska kunna kontrollera all mejltrafik. Väljarna hade snarast motsatt intryck, eftersom de fyra allianspartier i riksdagen var negativa till dåvarande justitieministern Thomas Bodströms och andras propåer om övervakning av kabeltrafiken.
Menar man att partidemokrati är viktig bör ett parti undvika att i regeringsställning driva frågor som inte är förankrade bland partiets medlemmar.
Regeringen har helt enkelt inte väljarmandat i denna fråga. Detta vad väljarmandat innebär är mycket väl uttryckt av Karl Staaff i hans Karlskronatal 1913.
Enligt Staaff kan ett parti i regeringsställning finna att det man sagt till väljarna före valet till följd av ny information inte längre är partiets åsikt. Landsmötet kan då ändra partiets uppfattning? Det är helt OK för ett parti att ändra sig, men det kan inte i riksdagen driva igenom den ändrade uppfattningen eftersom man då bryter mandatet från väljarna. I stället måste partiet föra fram den nya åsikten i valmanifestet inför nästa mandat. Därefter kan partiet driva en ny linje i riksdagen.
Men om det uppkommer helt nya omständigheter, kan inte partiet hänvisa till dessa och därför driva en annan linje än som presenterades för väljarna. Sådant kan hända, naturkatastrofer, ekonomiska kollapser etc. Jo, men det argumentet kan inte användas i den här frågan.
Det går inte att säga att terroristhotet motiverar den nya lagen, för terrorism är inget som uppstått efter det senaste valet.
Man kan inte använda argumentet att lagen behövs för att trafik som tidigare gick i etern nu går i kablar, för det är inget som uppstått de senaste två åren.
Tvärtom, FRA:s framställning om att få spana mer kom under förra mandatperioden, och de fyra regeringspartierna reagerade alla negativt på förslaget.
Det går inte att säga att frågan är viktig men bara om man är i regering, inte annars
Om folkpartiets eller andra regeringspartiers företrädare säger att det är angeläget att FRA får utökade befogenheter, så kommer ju omedelbart motfrågan hur man kunde undvika att driva frågan redan i opposition. Det går inte att hänvisa t ex till terroristhot, för det är inget nytt.
Folkpartiet men också andra regeringspartier har sagt sig intresserade av säkerhetspolitik, även inre säker, integritetsfrågor och öppenhet. Om man har intresse för allt detta så går det inte att hävda att man kan ha andra prioriteringar i opposition än i regering. För partiernas idelogi, omvärldsuppfattning, partidemokrati etc är väl detsamma oavsett om man sitter i regering eller inte.
Vi vet att ett parti som sitter länge vid makten tenderar att växa samman med statsapparaten, men den här regeringen har ju bara suttit två år. Partierna i den ska ha samma distans till myndigheter som de hade i opposition, för maktkorruption tar väl ändå tid att växa upp. Problemets pudel är byråkratin; och den tycks opåverkad av regeringsskiften. Relationen mellan FRA och försvarsdepartementet tycks till stor del finnas på tjänstemannanivå, d vs den nya regeringen har övertagit sossarnas maktsystem, och för en fråga upp på dagordningen trots att den inte fanns på regeringspartiernas agenda.
Alltså. som parti fanns alla möjligheter att ta ställning före valet. Underlaget fanns. I och med att man inte före valet drev linjen att FRA ska få spana i nätet går det inte att driva den åsikten efter valet. För då underkänner man ju hela partiets förmåga till omvärldsanalys. Man reducerar sig själv i oppositionsställning till något oseriöst och halvt.
Så kan sossarna agera, Palme accepterade ju aldrig oppositionsrollen. Men folkpartiet som i så många år varit oppositionsparti, och under Bertil Ohlin länge var ledande oppositionsparti, satte en ära i att ställa lika seriösa krav på sig själv som om man hade suttit i regeringsställning. Ohlin var emot demonstrationspolitik, väljarna skulle känna att folkpartiet tog seriös ställning på alla samhällsområden också i opposition.
Jag kan respektera den politiker som säger att det är viktigt att FRA får spana mer. Men bara under en förutsättning, att vederbörande sade detta redan före valet. Här bryter regeringens samtliga partiledare mot en elementär princip, att vara öppen mot väljarna i alla lägen.
Förslaget drivs av myndigheten själv. Men den är jävig och jäviga instanser kan inte ingå i en beslutsprocessen
Den öppna delen av politiken utgår från partidemokratin och kontakterna med väljarna. Men det finns också en annan sida, nämligen statsbyråkratins roll. I teorin har statsförvaltningen uppgiften att verkställa politiskt fattade beslkut, men i verkligheten är myndigheter snarare mer intresserade av att själva få påverka politiken och ägna sig åt opinionsgbildnding.
Det är helt uppenbart att det främst är FRA själv som drivit på för att få ökade befogenheter. Myndigheten ligger under försvarsdepartementet, där först Michael Odenberg och sedan Sven Tolgfors ställt upp på FRA:s linje. Justitieminister Beatrice Ask var länge helt emot, men valde eller ålades sedan att hålla tyst.
Tänk som den svenska skoldebatten till största delen skulle drivas av generaldirektören för skolverket? Det illustrerar hur FRA-frågan kommit på tvärsmo alla normala regler i demokratiskt beslutsfattande.
De argument som redovisats inför alliansens riksdagsledamöter har i sak inte kunnat övertyga alla dessa. Åtskilliga ledamöter var öppet emot, men utsattes för starka påtryckningar. Om ett parti eller en allians gått till val på ett budskap bör de valda sedan söka genomföra detta. Men ifråga om FRA var ju inget sagt före valet, och då måste enskilda ledamöter har betydligt större frihet att agera efter eget omdöme.
FRA:s generaldirektör, alltså en i frågan extremt jävig person, är den som oftast skriver och uttalar sig till förmån för ökade befogenheter, därnäst ett par tidigare anställda vid myndigheten. Vad befogenheterna ska användas till sägs praktiskt taget ingenting om. Hur man argumenter vid sidan av ämnet kan illustreras med att FRA nyligen försökte blanda bort korten genom att berätta om att signalspaning givit uppgifter rörande ett svenskt och ett ryskt flyghaveri långt tillbaka över Östersjön. Den fråga om diskuteras gäller dock inte radiotrafik – där allt som går ut i etern självklart också kan avlyssnas – utan trafik i kablar. Det är som om socialstyrelsen skulle börja prata om benbrott och sparkstötting i en debatt om epedimiberedskap. FRA-ledningen illustrerar mest att omdöme är en bristvara, vilket dock knappast kan vara en nyhet.
Det blir alltmer uppenbart att FRA-frågan är ett skolexempel på byråkratmakt där det drivs ett spel bakom ryggen på folkvalda och allmänhet. Det har lett till en förtroendekris, och de enda som skulle kunna reda upp detta är riksdagen och dess ledamöter.
Det är ett skrämmande och avskräckande exempel. En myndighet driver en fråga om att den ska få växa. Myndigheten får sitt departement att gå på myndighetens linje. Fackstatsrådet får statsministern på sin sida, och övriga statsråd tvingas följa efter.
När regeringen bestämt sig börjar den bearbeta sina riksdagsgrupper att stödja förslaget. Riksdagsledamöter som är emot utsätts för påtryckningar.
Partimedlemmarna och medborgarna lämnas helt i sticket. Alltså makten kommer uppifrån, inte från medborgarna.
Som liberalt parti borde folkpartiet explodera av avsky över ett förfarande av detta slag. Adolf Hedin och Waldemar Svensson har varit den svenska riksdagens främsta vakthundar mot myndighetsmakt. Men tyvärr finns i dagens riksdag få folkpartister som tycks hämta inspiration från Hedin. I hans berömde ”15 brev” vid tvåkammarriksdagens tillkomst (var) det första sakområde han tog upp just ämbetsmannamakten..
Centern har i sin tradition en stark misstro mot statsbyråkratin medan högern kunde säga leva i symbios med den, fram till det sossarna övertog den rollen. Men varför låna moderaternas ryggmärgsinstinkter att sätta myndigheter före medborgarna styra också i en koalition.
Frågan innehåller målkonflikter och principiella aspekter, (det är) självklart med en parlamentarisk utredning
I frågor utan idelogiska aspekter må underlag från myndigheter och departement räcka, likaså när man bara gör smärre förändringar på något område. Men här finns mängder av viktiga frågor. T ex meddelarskyddet.
Självklart måste beslut på detta område föregås av en parlamentarisk utredning. Man kan aldrig låta myndigheter som är jäviga i sakfrågan vara huvudaktör som nu sker.
En parlamentarisk utredning är det beprövade sättet i Sverige att få en fråga allsidigt belyst. En stor fördel är dessutom att genom en sådan utredning finns också i varje parti kunskap om alla de faktorer som är av betydelse, vilket stärker riksdagen mot byråkratin. Riksdagsledamöter utan information är alltid i underläge.
Det här gäller generellt, och i de flesta fall är allt material offentligt.
Behovet av en offentlig utredning blir naturligtvis hundratals gånger större på områden där det finns underlag som har betydelse men som av olika skäl inte fullt ut redovisas inför medborgarna (inklusive de politiska partiernas vanliga medlemmar).
Det går att rikta stor kritik mot socialdemokratin att den inte tillsatte en offentlig utredning i den här frågan.
Det är mycket anmärkningsvärt att den nya regeringen drev igen ett beslut utan att frågan behandlats i en parlamentarisk kommitté.
Nu har socialdemokratin ändrat sig i förhållande till när den själv satt i regeringsställning. Självklart måste deras erbjudande att vara med i en utredning hälsas med tillfredsställelse.
Idiotfråga att förlora röster på
Allt det jag skrivit ovan gäller generellt, och de allra flesta frågor passerar ju utan besluten ens noteras. Det är vara en bråkdel av riksdagsbesluten som redovisas i nyhetsmedia.
Men här är det en fråga som engagerar många, och då får den också betydelse för väljarna.
Jag tycker det är rätt driva en politisk hjärtefråga även om man vet att man kortsiktigt förlorar röster.
Fp gjorde det med biståndet från 60-talet och framåt, Bengt Westerberg gjorde det ifråga om invandrare.
Men man ska aldrig medvetet förlora röster på en linje som inte är i liberal anda.
De invändningar som förts fram mot FRA-lagen är till hela sin natur liberala, eftersom det är liberalismens grundvärden som integritet och öppenhet som driver oppositionen mot lagen.
Det är jättebra att många liberaler är med i denna opinionsbildning, men det är tragiskt att partiledning, statsråd och merparten av riksdagsgruppen finns på den motsatta sidan.
Det känns groteskt att folkpartiet riskerar att förlora, inte minst bland unga, genom att stå på fel sida i en fråga som gäller grundläggande liberala värden. Förlora hellre röster än var svag i anden, men förlora inte röster för att väljarna är mer liberala än partiet, för då är det något fel på det senare.
Livsfarligt med parlamentariker som vill spela ”statsmän”
Ibland sägs att partier ska sätta landet före partiet. Jag har aldrig förstått detta. Ett liberalt parti ska vara lojalt mot sin ideologi, partiet måste då rimligen mena att liberala reformer också ligger i landets intresse. Och med land menas då befolkningen, det är till den lojaliteten ligger, men i första hand till den del av befolkningen som röstat på partiet. Lojaliteten kan aldrig riktas till ämbetsmannamakten. Läs Hedin om någon på minsta sätt tvekar om detta.
Jag är livrädd för parlamentariker som tror sig vara ”statsmän”, d v s man sätter ett slags statsintresse före idéerna. Frågan om övergångsreglerna är ett mycket tydligt exempel. Partiledningen menade att det fanns en risk för massinvasion från nya EU-länder.
Det fanns mycket få belägg vid tidigare utvidgningar, t ex Spanien, Portugal och Grekland, att stora del av befolkningen gav sig av till andra länder.
Men även om det kommit en halv miljon balter hit, det problemet skulle väl ha lösts då, och Sverige kunde ha begärt ekonomisk hjälp av EU.
I den här typen av frågor bör det liberala partiet stå för internationalism. Övergångsregler, om de införs bör naturligt beslutas av höger och sossarna, som ju inte har den liberala öppenheten.
Göran Persson var den som drev mest långtgående krav, moderaterna hade också sådana.
Men de partierna tappade sannolikt inte medlemmar på frågan, eftersom varken medlemmar eller allmänhet väntat sig något annat.
Men folkpartiet förlorade medlemmar, och just medlemmar som känner starkt för liberala värden. Andra, som jag själv, stannade men mådde mycket illa. Det värsta var att detta brott mot allt som folkpartiet stått för ifråga om europakänsla och öppenhet vidtogs strax före valet till Europaparlamentet och rimligen gav allvarliga väljarförluster där.
Om partiet lärt sig något av detta misstag måste det göra allt det kan för att upphäva FRA-lagen och få till stånd en blocköverskridande parlamentarisk utredning.
Byråkrater som anklagar politiker för att vara ”okunniga”
Generaldirektören Ingvar Åkesson har förmodligen inför svenska folket givit myndighetsarrogansen ett ansikte. Den senaste som nådde en del på vägen var väl Marjasin.
Jag skrev ”Ämbetsmannaväldet”, och hade ett eget exempel om rikspolisstyrelsen. Dess informationschef gick ut i DN-debatt och förklarade mig för okunnig i frågan om Säpos personkontroll. Lagen säger att den som blir föremål för åtgärd från Säpo ska informermas, skrev RPS mot mig. Jag erkände för mig själv att jag inte visste hur många av de personer som Säpo avstyrker att de anställs hos staten verkligen blir informerade.
Rikspolisstyrelsen hade inför Svenska folket förklarat att jag var en totalt oduglig parlamentariker efter som jag var så okunnig.
Jag bad utredningstjänsten ta reda på hur många procent som informerades. Svar utlovades från RPS veckan efter, men plötsligt meddelades att jag inte skulle få uppgifterna.
Alltså ett ämbetsverk anklagar en parlamentariker för att vara okunnig, men myndigheten vägrar parlmentarikerns och allmänheten att få kunskapen. Senare kom det fram att KU granskat detta och funnit att praktiskt taget aldrig hade personer informerats om av Säpo gjort mot dem. Rikspolisstyrelsen ägnade sig alltså åt lögner mot parlamentet och folket.
Det jag upplevde från rikspolisstyrelsen sida, att myndigheter ostraffat ljuger inför parlamentariker och allmänhet, är förmdligen något som fortsätter efersom varken JO, regering, riksdag, domstolar eller andra har uppmärksammat problemet. Generaldirektörer vet att ljugande är hen helt ofarlig sport att ägna sig åt. Jag ser att Anders Eriksson uttalar sig kring FRA. Det var han som bluffade svenska folket kring Säpos hantering av dokumenten rörande avlyssningen och andra ingrepp mot Torgny Segerstedt.
Så kan man inte ha det i en demokrati.
Jag tyckte jag på ett kusligt sätt kände igen samma beteende när FRA-chefen i en debattartikel förklarade att Birgitta Ohlsson (fp) var okunnig rörande FRA och hade givit felaktiga uppgifter.
Det spelar väl ingen roll om Birgitta Ohlsson skulle säga något fel – det har riksdagslemöter gjort massor av gånger genom åren. Om bara riksdagen och allmänheten fått korrekt information kan ju alla se att Ohlsson eller någon annan har missförstått. Men i den här frågan är det grundläggande problemet att varken riksdag eller allmänhet fått en rak och korrekt redovisning.
Det finns fler indikationer på att riksdagsgrupperna inte fick all information som behövdes. Ett är att flera som försvarar FRA-lagen säger att den behövs t ex för att förhindra att svenska förband i Afghanistan utsätts för sprängattentat eller beskjuts. Men bl a FRA-chefen säger att det inte är något argument. Jag har svårt att tro att grupper i Afghanistan mejlar ut sina attentat i förväg. Gäller det t ex en fordonsgrupp är det ytterst osannolikt att FRA skulle hitta just de mejlen bland miljoner andra och hinna sända ut en varning inom den tid som behövs, t ex ett par timmar.
Men att ett irrelant exempel anfördes i riksdagsdebatten kan bara indikera att den information som givits riksdagsgrupperna varit undermålig.
Lagstiftare måste få all information
Riksdagen måste få all information som behövs för beslut
Antag att regeringens avsikt är att FRA ska avlyssna fyra aktörer, ryska och vitryska statsledningarna, Opec och FN:s säkerhetsråd. Det behövs en lag om detta ska göras, men för mig är det orimligt att lagstiftarna, alltså riksdagens ledamöter, inte ska informeras om vad lagen avses anvädas till. Riksdagen är ansvarig för de lagar den stiftar, men det förutsätter att ledamöterna får all relevant information, för inte kan väl lagar fattas i blindo. Det får inte vara så att en lag som införs för att också i nätet kunna kolla herr Putin med flera sedan används för att spana också mot Malmö FF eller journalistförbundet för att myndigheter menar att där finns folk man måste hålla uppsikt över.
Jag har pratat med Hasse Backman (fp-ledamot) om detta, och han säger att efter riksdagsbeslutet har såväl FRA (som ju överhuvud inte borde finnas med i opinionsbildningen efftersom myndigheten är jävig) lämnat information som inte redovisades i propositionen eller i riksdagsgrupperna före beslutet.
Det må kunna finnas information som inte anses böra delges allmänheten, men man kan inte i en demokrati vägra parlamentariker information. Jag satt i många år i ett utskott som fick sekretessbelagt material, och jag hörde aldrig att någon beskyllde ledamöter för att ha varit ovarsamma med hemliga handligarna. Det fall rörande hemliga handlingar som senast var föremål för rättegång gällde inte en folkvald utan en general, alltså en tjänsteman.
Med parlamentariska utredningar går det att delge utredarna mer information än som sedan ges hela riksdagen. Och vissa uppgifter kan t ex utskottsledamöter själva säga att de inte vill ha. Men det måste vara ledamöterna, inte byråkrater, av avgör var gränserna går.
Ju fler integritetsskydd som inför kring en myndighet, desto mer talar för att den rör sig i gråzoner
Om försvarsministern och andra säger att FRA-lagen bara används mot främmande makt, då behövs väl inga integritetsklausuler. Om Putin och hans omgivning har så svagt skydd kring sin internettrafik att landets tänkbara attacker mot grannländer sprids över nätet så är det väl hans problem, inte Sveriges.
Om regeringen förklarade att lagen inte berör personer i Sverige, bortsett från Rysslands ambassadpersonal, så skulle knappast några i vårt land reagera negativt mot en sådan lag. Vad ryssarna säger är helt ointressant för vi vet att de i alla tider ägnat sig åt spioneri mot Sverige.
När regeringen understryker att det införts ett dussin ytterligare integritetsskyddande inslag så måste ju alla få intrycket att FRA ägnar sig verksamheter som är i sådana gråzoner att mängder av skydd behövs. Man placerar inte ut mängder av livbojar där det inte finns något vatten.
Därmed har vi fått en paradox, ju fler integritetsskyddande tillägg som görs, desto mer bli intrycket att det handlar om en verksamhet med betydande risker.
Lagen måste rivas upp
Skälet till att lagen måste rivas upp är i sak att bara då kan man få den blocköverskridandet utredning som skulle kunna återge ett slags förtroende för frågans hantering.
Det borde vara enkelt för regeringen att gå med på detta. Den här frågan är ju inte alliansens barn utan hängde med i boet från förra regeringen.
Regeringen har ju gjort några omsvängningar på områden som gällt de områden där man ställt ut löften gentemot medborgarna, det gäller både skatter och obligatorisk arbetsskadeförsäkring. Men i den här frågan fanns ju inga som helst löften om att öka FRA:s befogenheter givna, utan de fyra partierna snarast var emot sådana propåer..
Det sägs att ”prestige” skulle hindra regeringen från att gå sossarna till mötes. D v s regeringen skulle lägga större prestige i en fråga den inte lovat väljarna något om, medan den kan kompromissa i sådant den gått till val på. Det skulle Karls Staaff aldrig ha förstått…
Tal om regeringskris känns bara dumt. En regering kan ställa kabinettsfråga, men inte rimligen på en fråga som man före valet ansåg så perifer att den inte togs upp av något enda av allianspartier.
Tage Erlander var den som kom att förknippas med rikdagen som ”transportkompani”, d v s att riksdagens enda uppgift var att konfirmera det regeringen redan bestämt.
Men det tog årtionden innan ett med statsapparaten sammanväxt parti förföll till detta riksdagsförakt. Ska den här regeringen redan efter två år ha fallit in i samma tänkande.
FRA-lagen kan inte vara en prestigefråga för fyra partier, möjligen för någon eller några individer. Men försvarsminister har ju redan gått, så vad hindrar ett ytterligare byte där? Det är ju inom försvarsdepartementet och FRA som den här frågan drivits, ingen annanstans.
Terrorism
Ofta åberopas terrorism. Den erfarenhet vi har är att sådan kan leda till förlust av människoliv men den är inget hot mot staters framtid eller demokratin. New York, Pentagon, London och Madrid har varit föremål för attacker. Men ingen kan säga att USA, Storbritannien eller Spaningen som stater försvagats av detta. Tvärtom har terroristernas dåd snarast ökat befolkningens sammanhållning. (Det är inte konstigt, redan under de tyska bombanfallen mot London 1940 kunde alla se att effekten psykologiskt blev att motståndsviljan och uppslutningen kring demokratin och mot diktaturstater ökade.)
I den mån det förekommit integritetskränkningar under senare år så är det inte till följd av attentat utan på grund av beslut fattade av länderna själva. Sympatierna för USA steg efter 11 september. Det är inte World Trade Center utan Guantanamo som gjort att USA:s anseende kraftigt försvagats.
Skulle någon förgifta vatten i svensk kommun och ett stort antal människor avlider av detta så är det förluster just i mänmniskoliv, men det är inget som hotar svensk demokrati.
Att motverka sådant är en polisuppgift, men jag undrar om inte en del leds fel tankemässigt genom att bekämpningen av terrorism ibland anges som en del av säkerhetspolitiken. Det kan leda till att man tar till åtgärder som möjligen kan aktualiseras i krigstid men som går alldeles för långt i ett normalt samhälle.
Hälsningar
Hans Lindblad”
Saxat från DN:
Publicerat av Olof Bjarnason 
Jag måste säga att sedan i torsdags har det alltmer sjunkit in i mig att de sex FP-kvinnorna blivit 
Mark Klamberg har på sin blogg deklarerat att han nu 
Tänkte det kunde vara 
Likt 
De sex FP-kvinnorna som nu 
Besök bloggosfären!
OlofB[eta] 