Vad kunde jag om den svenska politiska maskinen innan sommaren 2008? Inte mycket ska jag ärligt säga. Jag var en sån där kille som gillade naturvetenskap och matte i grundskolan, och sov igenom samhällslektionerna.Sedan i somras har jag fått lära mig en del matnyttigt, och även om jag inte känner att jag skulle klara en tenta på nomenklatur och exakta turer hos lagar och dess like, tror jag att jag kunnat bilda mig en modell av hur den svenska politiska maskinen funkar i praktiken.
Till exempel att det saknas någon mekanism för att kontrollera om ett lagförslag strider mot grundlagen innan den röstas igenom. En sådan mekanism kallas här i Sverige författningsdomstol – och efter att ha sett hur det kan gå till (FRA-lagen) känner jag ett skriande behov. Det finns nämligen ingen författningsdomstol i Sverige!
En författningsdomstol består av pålästa och erfarna jurister, som har till uppgift att läsa igenom nya lagförslag och kontrollera så att de inte strider mot grundlag eller andra lagar. För hur ska domstolar, myndigheter och allmänheten veta vad som är lagligt eller inte, när lagen i sig säger både ”ja det är lagligt” och ”nej det är olagligt” om ett visst beteende, alltså strider mot sig själv? En annan bloggare som uttryckt sig positivt till författningsdomstol är Lars-Erick. I mångt och mycket skulle man kunna säga att Mark Klamberg under sommar och höst utfört ett arbete som liknar vad en framtida författningsdomstol skulle kunna göra!
Partilinje och partipiska. När regeringen ger riksdagen i uppdrag att behandla och besluta om ett nytt lagförslag, går förslaget ut till olika myndigheter och organisationer (inkl. industriorganisationer), som får komma in med kommentarer på förslaget. Därefter kommer varje partigrupp överrens internt om vad som är ”partilinjen” – hur de ska rösta i förslaget.
Så långt låter det ju sunt och bra, eller hur? Problemet är vad som händer när enskilda politiker inte håller med. Exempel: Karl Sigfrid var starkt emot FRA-lagen i juni. Följande är något spekulativt men ändå: Han förstod vad många av oss förstått långt senare, nämligen att många politiker hade alldeles för lite förståelse för tekniken för att kunna göra en mogen bedömning. Så när han sade till sin partigrupp att ”Nej, det här kan jag inte rösta Ja för” fick han den så kallade partipiskan riktad mot sig. Bland annat har det läckt ut att självaste Fredrik Reinfeldt sagt något i stil med ”Ska skottet komma inifrån?” till Karl.
Men varför kunde Fredrik hota Karl på detta sätt? Kunde inte Karl bara sagt, ”Jag röstar som jag är övertygad. Punkt slut.”?
Utfryst
Jo, jag misstänker att anledningen är följande.
Karl är beroende av sitt parti, moderaterna. Hans politiska karriär, som säkerligen började i tonåren, har hela tiden byggt på en lojalitet mot partiet. Om han bryter detta förtroende, har han med stor sannolikhet satt käppar i hjulet på sin politiska karriär inom partiet och vid utnämningar till olika myndighetsposter.
Enskilda riksdagsledamöter kan inte rösta emot partilinjen, på grund av att de är proffspolitiker. Om de röstar emot, förlorar de det enda de kan: politiken. Lite hårddraget och förenklat: De kan inte assimileras i samhället för de har ingen kunskap utanför politiken. De står så att säga med strupen blottad vid omröstningar.
Så hur ändrar man på detta? Tänk om riksdagsledamöter inte kunde sitta i riksdagen hur länge som helst. Idag är det många som suttit mer än 20 år där! Alltså sedan 80-talet! Hur bra koll har man på samhället utanför om man sitter i riksdagens slutna värld i 20 år? Om man begränsar tiden riksdagsledamöter får sitta i riksdagen till 8 år, tror jag att man vitaliserar demokratin i Sverige genom att ledamöterna har större kontakt med samhället de faktiskt tar beslut om, och dessutom har mindre ”politisk karriär” att förlora om de tycker annat än partilinjen.
Ett annat fenomen jag visserligen känt till sedan tidigare men nu fått på pränt är blockpolitikens smått löjeväckande effekter på beslutsprocessen i Sverige. Socialdemokraterna, som formulerade FRA-lagen en gång i tiden, var plötsligt nej-sägare till den. Så löjligt!
Du kanske kommer ihåg Fredrik Reinfeldts uttalande innan valet 2006 att ”Vi ska inte jaga en hel ungdomsgeneration” angående fildelningsfrågan. Och att det i partiprogrammet klart och tydligt står att integritetsfrågor är viktiga för partiet. Ändå kommer lagar som FRA-lagen och IPRED på bordet.
Så vem är det egentligen som styr i Sverige?
Om det nu är myndigheter och organisationer som kommer med ”bu eller bä” på lagförslag som regeringen skickar till riksdagen, får man en stark känsla av att dessa, förmodligen ofta i karriären långt framskridna personerna har oerhört mycket att säga till om. Alltså byråkrater och lobbyister. De har ju självklart en politisk vilja de med precis som du och jag!
Mina slutsatser från alla dessa lärdomar är att vi har tydliga demokratiproblem (länk till ett underbart inlägg av allas vår Farmorgun!) i Sverige. Och de riksdagspolitiker som sitter nu har svårt att hävda sig, på grund av ovan nämnda problem med partipiska. Jag har gett några förslag – författningsdomstol och begränsning av tiden i riksdagen – som jag tror förbättrar detta läge. Men de förslagen förstår även en politiskt naiv programmerare som jag inte är realistiska på annat sätt än som långsiktiga mål.
Vad jag vill ha bort är
- blockpolitiken
- partipiskor
- byråkrat- och lobbystyre (”demokratins svarta hål”)
Vad jag vill ha in är
- större medborgarinflytande
- mer demokrati helt enkelt!
Givet ovanstående lärdomar om hur det funkar i verkligheten i Sverige tror jag att det parti som har störst chans är Piratpartiet. Anledning? De har uttalat sin taktik om vågmästarroll och hur de ska agera. De skiter helt i blockpolitiken. De är inte ett ”helt parti” så det finns ingen ”partilinje” och därmed behövs inte kohandlas med andra partier om lagstiftningen. De är helt fokuserade på demokrati- yttrande och integritetsfrågor.
Dessa grundläggande frågor om samhällets funktion prioriterar jag högre än enskilda skattelättnader hit eller dit!
På kort sikt har jag därför beslutat mig för att
- stödja Piratpartiet genom att bli medlem på deras hemsida (hej Emma opassande!)
- ge min röst till Piratpartiet i EU-valet (sannolikt till Christian Engström då jag känner till honom mest)
- avvakta men starkt överväga att rösta på dem till riksdagen 2010
Oavsett om de valt en dåligt namn så har de en viktig uppgift i dagens Sverige.
Det är flera andra som ”kommit ut” under senaste tiden vad gäller Piratpartiet. Här är några: JörgenL och Tomas.
Detta inlägg är pingat mot intressant.se. Jag skrev det efter att ha grubblat på dessa saker under längre tid. En sporre var de tankeväckande inlägg man läser på Anders Widéns blogg, bland annat det senaste om varför vi egentligen har en lagstiftande församling kallad riksdagen över huvud taget.
För övrigt anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.
Taggar: politik, sverige, samhälle, fra, fra-lagen, ipred, pp, piratpartiet, demokrati
Besök bloggosfären!
OlofB[eta] 
Miljöpartiet har infört tidsbegränsning för sina politiker. Jag vet inte hur lång period de slagit fast att en post får besittas, kanske var det nio år?
I vart fall inträffar det lite märkliga nu att de två språkrören, som vi sossar gjort uppgörelserna om samarbetet med, tvingas bort från sina poster ett år efter valet.
Det står helt enkelt så i miljöpartiets partiprogram.
Tidsbegränsning kan vara en god väg att gå.
Nu har systemet ännu inte vant sig vid företeelsen varför de politiska uppgörelser som finns mellan s och mp känns ytterst osäkra. De är ju trots allt väldigt personberoende.
mp som helhet vill något helt annat än sin partitopp.
det problemet brottas alltså mp med, trots sin tidsbegränsning.
Det finns en annan aspekt.
Jag känner en ung riksdagsman. Det tog vederbörande 4 år, alltså en mandataperiod att överhuvudtaget orientera sig och fatta hur det arbetades. Först under mandatperiod nr 2 började personen i fråga våga ta plats i sina utskott och agera utefter inre övertygelse och för det mandat riksdagsmannen hade fått.
kunskapsintensiva system, vilket riksdagen är, kräver också långvarit erfarenhet.
Som i alla andra sammanhang växer en del personer med åren och blir bara duktigare och mer aktiva, medan andra resignerar och inte får något gjort.
Här skulle jag vilja kunna uppfinna en god mekanik, att de duktiga allerta seniorerna och senioritorna premieras kvar i systemet medan de trötta och bittra sorteras bort!
Kort sagt. Tidsbegränsning kan vara en metod men samtidigt är svårtolkade system som lagstiftningsapparat och statsbärande uppdrag oerhörda mängder visdom och kunskap.
Vitala åldringar av alla politiska färger måste alltså få stanna i systemet.
Systemet är i otroligt behov av dem.
Tack för din långa uttömmande kommentar Anders!
Intressant att mp redan har tidsbegränsning i sitt parti. Det borgar för deras vitalitet och framtid, tror jag.
Visst förstår jag ditt argument — men det finns inget som säger att riksdagspolitiker ska vara politiska broilers sedan barnsben. Jag hade absolut tyckt att det vore bra för Sverige som helhet att det blir folk från olika delar av samhället som röstas in – alldeles oavsett ålder. Egentligen – ju mindre proffspolitiker desto bättre. För då handlar det nämligen mer om politik och ideologi – och mindre om taktik och politikerkarriär. ”Power to the one who doesn’t want it” <– andemening låt den besluta som tänker på samhället, inte sig själv. Ideologi och övertygelse framför makt och karriär.
Att systemet är komplicerat är uppenbart – att det skulle ta fyra år för någon att förstå verkar oerhört problematiskt och då gäller det att förenkla systemet. Det är kanske ytterligare en demokratistärkande åtgärd att sträva efter?
Ha det!
Och nu är även vi utanförstående, mer eller mindre inblandade i detta. När vi nu utgör ytterligare en faktor, att ta häsyn till. Inom detta politiska maskineri, det i en öppen och transparent modell, vilket de inte är vana vid. Där det mesta sker, bakom lyckta dörrar.
Min långa utläggning ovan till trots så kan jag väl också få drömma!
Drömmen är då att vi alla är ”riksdagen”
Om tio år kan jag tänka mig att vi förädlat bloggandet, hittat på fler vettiga verktyg ikring – och på så sätt för vi politiska diskussioner på nätet som i slutändan ramlar ut i BEGRIPLIG lagstiftning.
Proffspolitiker finns inte mer. Vi är alla hobbypolitiker och bidrar till samhällets utveckling i ett Open Sourcelikt projekt!
(Sa jag att jag är anarkist, Zenon från Kiton sitter i min ryggmärg 😉
Hoho skön vision Anders!! Det är väl min vision också. Samhället består av medborgarna. Medborgarna tar fram lagarna på open-source manér!!
Jag kan nästan helt instämma i ovan inlägg. Kunde inget om den politiska maskinen för ett år sedan och lär mig ännu – Fått fördomar både krossade och bekräftade kan man väl lugnt säga. 2009 blir spännande – proprietär politk mot Open-Source politik , ja tack:)
Josef
Intressant.. Är det månne mitt agerande (gå med i PP trots allt!) som skiljer oss åt 😉 ?
Nej men skämt åsido – Anders, du och jag har valt olika vägar. Men vi står på samma sida!
JensO – är du PP också eller har du valt en fjärde väg?
Du lärde dig snabbt, p g a livets i detta fall bittra skola.
Håller med dig i det mesta utom tidsbegränsningen, en del av dess brister redovisade Anders på sitt sätt ovan.
Tiden rusar o snart är vår mastondontala semester (nåja…) slut. Hoppas få upp värmen i huset och igång min vanliga dator så är jag på barrikaderna igen,
Om inget oförutsett inträffar.
L-E,
Tidsbegränsningen verkar jag inte få många sympatisörer för. Den dök upp eftersom jag har en klar bild av problemet med att makt korrumperar – även den bäste (som Hans Lindblad som du använder som motexempel). Allt gott om honom, han verkar vara en klok och vis man jag och många andra kan lära av.
Men om jag får välja mellan ingen tidsbegränsning för alla, även de ”svagaste”,
och tidsbegränsning även för de bästa,
.. väljer jag det senare. För jag är pragmatiker och har nu sett problemet som påtagligt finns i Sverige.
.. och välkommen tillbaka till kaoset förresten!! Du verkar ha haft det gott där nere i värmen om man ska dömma från bilderna på din blogg! God fortsättning,
Det finns ju redan en massa kontrollfunktioner som har satts ur spel – Lagrådet, t ex har ju den uppgiften – men de har varit alltför generösa mot politikerna och alltför respektlösa mot själva lagtexterna.
Vår författning tillhör väl de mer genomtänkta, när det gäller parlamentarisk demokrati och maktdelning. Men de ledande skikten har blivit för bekväma pga folks passivitet, eller för respektlösa mot sitt uppdrag. Öht yrkesheder är ett minne blott.
Konstitutionsutskotet – har inte det exploaterats på fel sätt, det skulle ju t ex nu kunna göra en prövning ifall ratificeringen av Lissabonfördraget verkligen är att betrakta som legitim med tanke på att så många riksdagsledamöter var frånvarande vid omröstningen samt att de båda rättighetskatalogerna inte stämmer överens med varandra, vilka de enligt grundlagen måste göra för att en ytterligare maktöverföring till EU ska få ske.
Det finns många juridiskt skolade som har reagerat starkt på detta – och anser att det är fel, docenter, statsvetare, jurister, advokater.
Men tydligen inte justitieråden i Lagrådet.
De har varit alltför försiktiga i sina yttranden när det gäller maktöverföringen till EU.
Grundlagen ger utrymme för helt andra tolkningar. Detta är ju domstolarnas funktion i det svenska statsskicket – det är bl a genom deras självständighet som politikernas makt skall balanseras. Som jag ser det har de svikit den funktionen.
Och då är det ju klart att kontrollsystemen inte fungerar – när de inte uppfyller den funktion de är ämnade att ha.
På samma sätt har ju inte politikerna fyllt sin funktion att reglera t ex finansaktörer med lagstiftning och reglering.
Om det är för att alla sitter i knät på varann och håller varann om ryggen för att de tillhör samma maktskikt, går på samma middagar så att säga – ja, då är ju systemet korrupt.
Och folket står där – lurat in på bara kroppen.
Så vad tycker du vi ska göra Nemokrati?
@Olof:
”JensO – är du PP också eller har du valt en fjärde väg?”
Förhåller mig mer på den opolitiska sidan, av både klara som oklara anledningar.
Till Olof Bjarnason:
Jag tycker att vi ska kräva två likalydande beslut med kvalificerad majoritet och val emellan för och helst också en folkomröstning om Lissabonfördraget med hänvisning till att beslutsprocessen inte varit godtagbar av följande skäl:
1. Fördraget är att betrakta som en grundlagsändring.
2. Allför många riksdagsledamöter var frånvarande vid omröstningen.
3. Den fria opinionsbildningen var satt ur spel inför omröstningen – bl a tog inte SVT sitt ansvar enligt avtal med staten om att sakligt och allsidigt belysa angelägna frågor – frågan om Lissabonfördraget och öht EU har mörkats av tongivande media i många år.
4. Hänvisa till grundlagen som stadgar att rättighetskatalogerna måste överensstämma – dvs vår grundlags och Lissabonfördragets för att ytterligare maktöverföring till EU skall få ske. De överensstämmer inte på fyra punkter; fyra rättigheter som finns klart och tydligt inskrivna i vår grundlag saknas i Lissabonfördraget. Dessa är rätten till skydd mot hemlig avlyssning, åsiktsregistrering, godtyckligt frihetsberövande samt rätten att delta i demonstration på allmän plats. Dessutom kränks rättigheterna i rättighetsstadgan i Lissabonfördraget i och med att fördraget innehåller begränsande skrivningar i tillägg som går ut på att rättigheterna i själva verket är villkorade; de får inte strida mot de fria rörligheterna och detta innebär i sin tur att rättighetskatalogen i Lissabonfördraget kan sättas ur spel alltför lättvindigt.
Så det är ganska enkelt hela saken. Ratificeringen av Lissabonfördraget är helt enkelt inte legitim och således grundlagsstridig.
Och varför jag tog upp det här med den fria opinionsbildningen är för att grundlagen stadgar den som en förutsättning för att demokratin skall fungera. Jag kan ta fram den exakta texten om jag bara får leta lite.
Vi har en licensfinansierad public-service-tv som inte tagit sitt uppdrag på allvar i den här frågan. De har de en skyldighet till enligt avtal med staten.
Inte undra på att folk inte reagerat – de har inte fått veta tillräckligt och någon offentlig debatt i tv har inte ordnats inför omröstningen – endast ett kortare inslag i programmet Debatt dagen innan eller något sådant. Det är definitivt inte tillräckligt i en sån här viktig fråga. Rösträtten för varje medborgare avskaffades ju med ett enda beslut, eller i alla fall devalverades kraftigt. Och detta fick inte den breda allmänheten någon kritiskt balanserad information om. De flesta vet inte vad Lissabonfördraget innebär.
Och fördraget är ju dessutom skrivet så att man måste vara jurist för att ha en chans att veta vad det innehåller. Det har rönt enorm kritik från massa håll om att fördraget är avsiktligt oläsligt i syfte att folk ska föras bakom ljuset. Det är inte godtagbart med denna ”brist på transparens” som modeorden lyder.