Om övervakningskameror

Surfade förbi Riksdagssvar.se-vännen Anders Widéns blogg (ditlänkad från ett ypperligt inlägg av Lars-Erick, i sin tur länkad i en tweet från Klara. Surfglädje!). Det var där jag hittade ovanstående bild.

Liksom Anders frågar sig i början av sitt inlägg vet inte heller jag om det nu gått så långt att Mayor of London anno 2010 verkligen kan gå ut med en sån här affisch. En affisch som proklamerar ”Secure beneath the watchful eyes” (ungefär ”Säker under de vakande ögonen”). Nån som kan avgöra detta vid blotta anblicken eller känner till storyn bakom?

I alla fall fick det mig att tänka på en diskussion jag hade med en kollega i veckan. Om just övervakning och dess effektivitet, eller brist därpå.

Speciellt utomhusplacerade kameror kom vi in på, du vet, de som ska förhindra våldtäkter, enligt den mest populistiska retoriska argumentationen.

Det blir tvivelsutan lätt polariserat i en sådan diskussion, och alla som argumenterar emot misstänkliggörs lätt genom ett enkelt ”skyddar du brottslingar?”. Men jag är inte den som är den, eller med andra ord, jag hyllar mod snarare än rädsla. Så here we go.

Mina motargument brukar gå något i stil med följande:

1. Övervakningskameror avhjälper inte grova brott. För grova brottslingar vet att dölja sig. De är trots allt yrkeskriminella.

2. Övervakningskameror avhjälper inte små brott heller. För med övervakningskameror blir det oerhörda mängder filmtimmar att scanna igenom, och snatteri är inte ett så allvarligt brott att polisen har tid med sådant tidsödande arbete.

Visst är mina argument tillspetsade, men på det hela tycker jag de håller.

Sätt in en polis extra i kommunen och du har 100 gånger mera effektiv och ekonomisk brottsförebyggande åtgärd, är min gissning.

Efter diskussionen grubblade jag. Om jag nu är så säker på mina argument – borde det inte vara lätt att hitta vetenskapliga studier som empiriskt bevisar just det jag påstår..? Eftersom jag inte hade google fu den kvällen eller idag uppmuntrar jag dig som en del i Svärmen att ta vid. 🙂

En annan fundering som satte igång var ”Vad är det som gör att det är så lätt att falla för övervakningsivern?”. Där kom jag fram till att en del av svaret är att man utgår ifrån sig själv och sin situation. Som ”vanlig medborgare” är övervakningskameror avskräckande på ”onormalt beteende”. Det känns därmed betryggande för de allra flesta – ungefär ”Här kan man ju inte begå brott, det bandas ju!” Det är lätt att stanna upp i den tankegången* inbillar jag mig.

Visst inbillar även jag mig att kameraövervakning funkar i vissa situationer – t.ex. löper nog klantarna och galningarna större risk att fångas i rättvisans spindelväv. Men jag hoppas fler än jag tycker att det inte är någon lätt balansgång.

---

* Det finns massor att diskutera kring övervakningskameror som jag inte tar upp här och nu. T.ex. Hur länge sparas klippen? Vem har access? Hur säkra är systemen för hacking, och klarar Rune på Närlivs av att säkra dem? Vem övervakar övervakarna (kan fastighetsskötaren spela in tvättstugans videoström)? Hur påverkas ständigt övervakade människor, speciellt skolungdomar som alltmer utsätts för detta? Hur påverkas rättsmedvetandet av att tvångsåtgärder sätts in innan brott begås, inte efter? Kan allmän övervakning ses som kollektiv bestraffning, och i så fall, hur reagerar gemene man på detta gentemot sin nästa? Osv.