Polis & brott, del 2

I inlägget Polis och brott diskuterade jag ”det repressiva sinnet” – idén att polisens uppgift i samhället är att vara ett slags uppfostrare av medborgarna. Pennalism är väl ett ord som någorlunda beskriver ett sådant system. En idé som står i bjärt kontrast till vad jag anser vara polisens primära uppgift: att utreda brott. Efter att de inträffat. Jag tog upp tesen att om allmänheten har bilden av polisen som varandes den mekanism i samhället som får folk att ”bete sig” så får vi en polisstat kort och gott.

Annons

Polis & brott

Jag vet inte hur många gånger jag har dragit övervakningsargumentet kring upphovsrätten. På bloggen, på gator och torg, för kompisar och kollegor.

Det går ungefär så här: ”För att upprätthålla upphovsrätten i ett modernt samhälle, krävs övervakning av all trafik på internet.”

Jag har själv tyckt att det var ett av de vettigaste och viktigaste argumenten för en reformerad upphovsrätt. Detta då övervakning av all internettrafik inte är försvarbart ur ett demokratiskt perspektiv. En sådan övervakning inkräktar bland annat på den fria åsiktsbildningen då det skadar människors möjlighet till privat kommunikation.

Problemet är att det är ett för snävt resonemang. Det utgår från en bild av samhället som bygger på att lag upprätthålls endast genom polisiärt våld och inget annat.

Låt mig förklara vad jag menar.

Väldigt förenklat: Lag är det ”vi” som medborgare, genom våra folkvalda, skrivit ned är regler att följa, som vi alla är förhållandevis överrens om. Det är, idealt sett, en nedklottrad version av ”rättsmedvetandet” – det gemensamma medvetandet om vad som är rätt och fel, som vi alla bär med oss mer eller mindre.

Om en majoritet av folket plötsligt skulle börja skita i en viss lag, skulle det inte finnas någon chans för samhällets våldsmekanism – polisen – att ändra på detta beteende. Det finns helt enkelt inga sådana resurser att tillgå.

Ett annat exempel på att lag efterföljs av människor och inte påtvingas med hjälp av polisiär piska, är barnaga. Vi är med bred marginal överrens om att barnaga är något brottsligt – det tillhör det allmänna rättsmedvetandet sedan länge. Det betyder inte att polisen ska övervaka varje hem för att upprätthålla just den lagen! Det behövs inte, eftersom brottet strider såpass mycket mot det allmänna rättsmedvetandet, att folk i barnets närhet anmäler brottet vid minsta misstanke.

Om jag får abstrahera lite så kan man se på brott så här:

Till vänster har vi tiden innan ett brott begås; jag kallar det ”normaltillståndet”. Efter brottet inträffat, får polisen till uppgift att utreda detta. Normalt sett larmas polisen genom att en medborgare anmäler brottet till dem.

För att göra det ännu tydligare – polisen har två tydliga syften i ett samhälle. Ett primärt syfte och ett sekundärt. Det primära och därmed viktigaste syftet är att utreda brott. Dvs. att hantera processen efter att ett brott begåtts. Det sekundära syftet är att verka ”förebyggande”, innan brottet begås, genom åtgärder som närvaro på gatorna, kontroll av fordon eller övervakning av fotbollsmatcher.

Vad är polisens uppgifter i ett samhälle?

Det sekundära syftet, förebyggandet av brott, sköts enligt mig långt bättre av andra institutioner i samhället. T.ex. via skolor, fritidsgårdar och andra miljöer i barn och ungdomars uppväxt. Ger nya medborgare ett väl odlat rättsmedvetande, kort sagt.

Att utgå ifrån att brott förebyggs bäst av polisens allestädesnärvaro i vårat samhälle – att man tycker att polisen ska vara ett P.I.T.A. helt enkelt – är att helt ha missat att brottsförebyggande åtgärder sköts bättre av andra aktörer i samhället. Med en sådan syn på brottslighet och förebyggande av densamma är det inte konstigt att så många vill ha övervakning överallt.

För vad är egentligen övervakning? Notera att övervakning i form av kameror, datalagringsdirektiv, FRA osv. alla har följande ”repressiva tankegång” i grunden: genom att medvetandegöra befolkningen om polisiär närvaro (tänk på alla skyltar ”Området är övervakat”), ska de fungera avskräckande. Detta helt enkelt eftersom deras lagring är tänkta att underlätta eventuella brottsutredningar senare i tiden. Ibland föreställer jag mig övervakningskameror som små, stint stirrande poliser som är helt handlingsförlamade, gaffatejpade mot hushörn och spårvagnstak. Det är alltså ett slags hot om repressalier som ska styra oss att ”bete oss”. Piska, inte morot.

Det intressanta nu är att jag insett att det sekundära syftet håller på att jämställas eller till och med gå om det primära syftet. Istället för att verka post-crime, är vi på väg in i ett samhälle där polisen verkar pre-crime!

På det sättet är det lätt att se det framväxande övervakningssamhället; jag gissar att väldigt många människor har, likt jag hade tidigare, en väldigt förenklad bild av polisens roll i ett samhälle. En bild som går ut på att polisen ska ”hålla ordning”, ”förebygga brott”, ”upprätthålla lagen”. Men det är bara polisens sekundära syfte!

Så vad leder denna förväxling av primärt- och sekundärt syfte oss..? Tja, om allmänhetens bild av polisens uppgift i samhället går ut på att verka pre-crime, då hamnar vi i en polisstat kort och gott. Polisen uppfostrar medborgarna, med våld.

Är det dit vi vill?

Uppdatering: jag har skrivit ett uppföljningsinlägg: Polis och brott, del 2.

Taggar: övervakning, övervakningssamhället, 1984, bodströmsamhället, informationspolitik, polisen, brott, samhälle