Jag måste få ur mig lite från det jag läser i Timothy Snyders ”Den blodiga jorden”; den hemskaste bok jag någonsin läst.
Obs! Känsliga läsare – sluta läs! Ni har blivit varnade.
”Vid det första försöket darrade jag lite på handen när jag sköt, men man vänjer sig. Vid det tionde siktade jag lugnt och sköt stadigt på de många kvinnorna, barnen och spädbarnen. Jag tänkte hela tiden på att jag har två små därhemma som dessa horder skulle behandla precis likadant, om inte tio gånger värre. Vi gav dem en fin snabb död, jämfört med de helvetiska plågor som tusen och åter tusen har lidit i deras fängelser.”
Så skriver en polisman till sin hustru i oktober 1941 angående ett av de närmast oändliga antal massmord som beordrades.
Notera den världsbild som målas upp, hur denna person rättfärdigar för sig själv och sin hustru vad han håller på med. Resonemanget är att han är barmhärtig, att han är skonsam i jämförelse med vad som skulle hända honom själv och hans familj om ”de andra” istället skulle vara härskarna.
Det finns hundratals sådana här korta berättelser i boken. En insikt har långsamt smugit sig på mig efterhand jag tvingat mig själv igenom sida upp och sida ned med vansinne; det är alldeles försent att göra någonting i ett system som de under Hitler och Stalin 1933 och framåt. Även om jag kan beundra personer som Sophie Scholl som gjorde motstånd och till slut offrade sitt liv i ett försök att stoppa Hitlers framfart, inser jag att det är naivt att tro att en heroisk insats över huvud tagit gör någon som helst skillnad när det gått så långt. Sådana här militärdiktaturer slutar i blodbad oavsett vad.
Den tänkande människan inser att det enda vi kan göra är att undvika diktaturen innan den uppstår. För när den väl uppstått finns det bara en sak att göra – fly.
PS. När jag läser igenom det jag skrivit ovan kommer jag att tänka på den arabiska våren. Speciellt Tunisien där allt började. En förhållandevis icke-blodig revolution, ur ett tillstånd som måste beskrivas som diktatur (förbjudet med nya partier, Ben Ali envåldshärskare, begränsad opinionsfrihet, ..). Det ser ut att motsäga mitt påstående att motstånd i en sådan situation är att slösa bort sitt liv. Vad är egentligen skillnaden mellan Ben Alis Tunisien och Stalins Sovjet, Hitlers Tyskland eller Saddams Irak..? DS
Taggar: informationspolitik, demokrati, diktatur, historia
Besök bloggosfären!
OlofB[eta] 
Du vet redan vad som krävs för att förhindra det, jag tror att det egentligen räcker med mitt nick ”steelneck” för att du skall hitta kopplingarna. I nästan alla mina längre kommentarer har jag rört mig kring ämnet på ett eller annat vis.
Det allra viktigaste är att diktatorn är maktlös med olydiga undersåtar som tar eget ansvar, individer som inte är så lätta att kontrollera, idivider med integritet. Att ifrågasätta och agera utifrån eget förnuft, inte lyda order och stå för dessa handlingar, det är att ta ansvar. Motsatsen är att reducera sig till en apparatnik som alltid försöker slippa ansvar med frasen – Men jag lydde ju bara order..
De oansvariga inställsamma smilfinkarna som gör karriär, redan Platon kallade dem för den tyranniska naturen, inte för att de önskar tyranneri, utan för att deras beteende leder till det. Dock så är vi alla flockdjur och tämligen lättledda genom ibland ren bekvämlighet. Därmed berör saken givetvis ledarskap.
1. Någon ger order i stil med: Gör X eller annars.. — När katastrofen redan är ett faktum.
2. Det är bekvämt att bara lyda och därmed kunna skylla ifrån sig, ett smitande från ansvar. — Det som lätt leder till 1 enär det finns villiga att göra X mot den obekväme.
3. Ledaren tar ansvar för, och litar på sina undersåtar som tillåts agera utifrån sitt kunnande — Govern not Ruling.
Folk ropar inte efter ledare för att de vill slippa tänka, de vill ha en ledare som tar ansvaret för dem. Du kommer helt säker ihåg min liknelse med kassörskan i matvaruaffären, eller den med den högt uppflugne potentaten som ropar efter regler att följa (ett uttryck om att slippa ansvar).
Andra exempel är hur en samling män och kvinnor i armereserven från några amerikanska småstäder kunde förvandlas till de vakter som gjorde vad de gjorde i Abu Ghreib, eller vad fick vanliga normala hederliga tyskar att göra vad de gjorde för 70 år sen. Ondska är inte i första hand att döda och lemslästa, det är sekundärt och bara en effekt av den verkliga ondskan som föder det, likt guds favoritängel Lucifer.
Varje år proklameras det att vi inte får glömma, seminarier, utställningar, tom. lagar om att inte förneka i vissa länder, men vi har glömt fullständigt. Det är därför mönstret börjar gå igen. Det vi glömt handlar om att ifrågasätta, tänka själv, inte vara så lydig, ta ansvar istället för att bara lyda order, integritet.
Det är aldrig för sent att agera, det går alltid att visa att kejsaren är naken. Det enda som eventuellt påverkas är sannolikheterna för framgång.
Titta tex på denna modige man som utmanade Hitler och hans anhang i ett totalt underläge: http://en.wikipedia.org/wiki/Josef_Schulz
steelneck – längre kommentar kommer senare.
Anders – jo jag kanske var något otydlig med vad jag menade med ”inget att göra”. Jag menade inget att göra utan att det är hög risk att förlora livet, alltså. Ingen civiliserad lösning. Det är därför jag skrev PS-avsnittet; för jag ser Tunisiska revolutionen som förhållandevis civiliserad (förutom självantändningen som inledde det hela).
steelneck; tack för som vanligt belysande & tänkvärd kommentar. Hur får man folk att tänka själva? Hypotes: genom att skänka glädje (motverka amygdalakidnappning) & mana till tanke (bra humor kräver tankemöda). Finns det något bättre sätt än politisk satir då? Kanske är den ”pedagogiska” vägen jag lutar åt fel väg..?