Rent mjöl i påsen, del 6 av 6

Detta är del sex i en serie blogginlägg där jag försöker mig på att förstå tankegångarna bakom ”Rent mjöl i påsen”. Observera att detta är uppdiktat och kryddat – så ta det som litteratur snarare än journalistik.

Lista alla delar

---

Bildtack till yourBDnews

– ”Har du smugglat narkotika någon gång?” sade Britta. Vad är det för en idiotisk fråga? Om jag nu gjort det, skulle jag väl för helvete inte erkänna det!?
– Haha, jo det är verkligen svårt att förstå funktionen hos de där inreseblanketterna, svarade Alfred.
– Ja, vad är egentligen poängen? Det här är bara slöseri med tid!
– På sätt och vis är det ett litet prov – om du har rent mjöl i påsen, så att säga.
– Det där var inte roligt Alfred. Jag menar allvar. Vad är egentligen meningen med detta löjliga formulär?
– Ja säg det du. En snäll tolkning är att visa vilken sorts kultur som USA förväntar sig av de inresande.
– En annan vore kanske följande.

Alfred spetsade öronen. Det brukade vara han som stod för det spekulativa, inte hon.

– Det är ett sätt att skilja ut dem som lyder och dem som inte gör det. Det finns inget praktiskt värde, det här handlar inte om kriminalitet.
– Nu är det min tur att fråga dig vad du menar, Britta.
– Jo så här. Om man ska stå ut med den här säkerhetsteatern – att fylla i flera sidor långa formulär – så måste man ha en stor portion tålamod för auktoriteter. Man måste så att säga lita blint på dem. Detta eftersom det är så uppenbart att det inte ger något konkret resultat alls, vad gäller att bekämpa brott.
– Intressant teori Britta. Men det där är väl inte så farligt, att fylla i några kryss, ett och annat årtal och så vidare?
– Ja men jag står inte ut med att det är helt meningslöst. Självklart måste myndigheterna och personerna som jobbar med dessa blanketter inse att det är rena dumheter de sysslar med. Någonstans går även min gräns för tokerierna.

Britta fyllde i resten av formuläret och överlämnade det till en leende flygvärdinna.

– Fy för helvete! utbrast Britta. Hon drog loss hårspännet och satte upp håret på nytt.
– Vad var det som tog sådan tid? frågade Alfred. Du har varit borta nästan en timme?!
– Jag behöver en öl och lugn och ro.

De gick iväg till närmaste servering inne på JFK International Airport. Puben låg bokstavligen tio steg bort.

– Han upprepade samma fråga om och om igen. Jag höll på att smälla av. Han frågade mig hela tiden vad jag har för relation till Anders. Du vet, doktoranden som började ganska nyligen.
– Och vad svarade du?
– Som det är. Att han jobbar på samma universitet som jag, och att vi delar handledare. Det läskiga var att de över huvud taget visste att vi har en relation, så att säga.
– Har ni en relation?
– Nej det är inte så jag menar. Alltså, att vi har någon som helst koppling till varandra. Jag har ju hans telefonnummer i mobilen såklart, det är inte som att vi inte känner varandra. Vi är trots allt kollegor.

De stirrade ned i sina halvtomma ölglas en stund.

– Det värsta var förnedringen. Vet du hur det kändes att sitta där som någon brottsling? Det var som ett avsnitt i någon jävla polisserie.
– Jag kan tänka mig hur det var. Att bli oskyldigt anklagad är oerhört kränkande. Man känner sig rättslös.
– Vet du vad Alfred? Vid vissa tillfällen tyckte jag han bara ställde frågor för att reta mig. Som om han visste att jag var oskyldig, men ändå ville plåga mig. Jag undrar bara hur jag kunde hamna i den situationen, och vad Anders har med saken att göra.
– Visste du att en kille blivit stoppad upprepade gånger när han passerat säkerhetsspärrar på flygplatser i USA senaste året? Och att enda anledningen är att han hamnat i något register?
– Hamnat i något register? Hur menar du?
– Ja alltså han ligger med på någon lista över ”säkerhetsrisker”, folk att hålla under speciell uppsikt. Han har på omvägar kommit fram till att han hamnat där bara för att han har en bekant som jobbat ideellt med Wikileaks.
– Men vad har han gjort då?
– Nja det verkar inte som han har gjort någonting mer än att vara vän med en person som vissa makthavare i USA anser är statens fiende.
– Men det är ju sjukt!
– Visst är det det. Men det är sådana här saker vi får vara beredda på breder ut sig, om vi ska låta rädsla, övervakning och paranoia styra hur vi bygger upp våra samhällen.

Britta svepte resten av sin öl och sjönk ihop lutad över bordet. Hon hade svarta skuggor under ögonen.

– Jag förstod vad du menade med att utsatta grupper drabbas hårdare, men jag trodde inte det skulle drabba mig.
– Jag hoppas att du lärt dig något Britta. Själv har jag än så länge sluppit undan alltför hårda tag. Men det kanske bara är en tidsfråga.

---

Detta var del 6 av ”Rent mjöl i påsen”, den sista delen i serien.

Lista alla delar

Taggar: fra, fra-lagen, rent mjöl i påsen, demokrati, informationspolitik

Annons