Senaste tiden har jag allt oftare känt av något jag skulle kalla bloggångest. Jag ska försöka beskriva känslan.
Massor av saker sker omkring en, man följer med så gott man kan. Man funderar på ett blogginlägg att skriva, lägger in det i bakhuvudet i väntan på en ledig stund och tillräckligt med inspirationsenergi för att plita ned tankegången.
Men så dyker något nytt ämne upp så innan man ens hunnit med det föregående inlägget är tankarna kring något annat.
Eller så läser man blogginlägg som redan uttrycker det man känner, och tycker att ”vad är det för mening att jag också uttrycker mig? Det har redan sagts, jag har inget att tillföra”.
Här är saker jag velat skriva om senaste veckan eller så, som bara inte blivit av:
- Nakenscanning
- Bonos artikel i New York Times (läs Göran, Marcus och Joshens kärnfulla artikel i SvD)
- Framtidsvision (läs Beelzebjörns inlevelsefulla inlägg som verkar vara inne på samma sak)
- Supportgruppens igångstartande av Piratsupport
- iMacros och hur det kan förenkla blogg-pingande
Det är som om man inte kan andas, för man andas för fort (hyperventilation?). Jag försöker fundera på vad som kan göras åt saken, ingenjörsorienterad som jag är, och kommer fram till några grejer:
- Det går inte att skriva inlägg om allt som händer; informationsflödet är för stort
- Det är OK att missa vissa frågor, någon annan tar vid och fyller i
- Ett kort inlägg är bättre än inget långt inlägg
- Att ta initiativ och vara positiv är långt roligare än att hela tiden reagera och skrika i efterhand (kallas detta att vara proaktiv istället för att vara reaktiv?)
Att inte skriva något, bygger på pressen att skriva, en ond cirkel skapas. Leffelini tipsade mig om att skriva utifrån eget perspektiv, att skriva för mig själv som publik, även om det som skrivs känns insignifikant i det större skeendet, och det är det jag försökt göra ovan.
Taggar: psykologi, bloggångest
Besök bloggosfären!
OlofB[eta] 
Jag tror att vi alla som är engagerade har varit där och vet vad du talar om. När det hopar sig är det bra att ta några steg tillbaka och koppla av. Sedan ser man det hela ur nya vinklar. Medan Du vilar verkar Jesus, brukar en troende vän säga, för att jag ska förstå att människokärleken inte tar en paus bara för att jag gör det. Därför har du kommit till ett klokt beslut.
Tack för övrigt för ett av inläggen Patcha Sveriges Politiska Maskin – det kom till användning i dagens inlägg sedan jag läst Björn Elmbrant i Dagens Arena, som på nytt visat att han gärna vill sätta den analoga världen i ett motsatsförhållande till den digitala. Jag tror mig ha förstått att han och andra inom kultureliten ogillar att allt blivit synligt – även det banala. Det har ju funnits hela tiden även i den analoga världen, bara med den skillnaden att han och andra kunnat tänka bort det, medan det idag tränger in i alla dessa kanaler, som idag måste fyllas med något. Sedan stirrar de sig blinda på det lättsamma godset och tror att det kommer att ta makten över alla människors sinnen.
farmorgun! kram 🙂 tack för uppmuntrande ord.
Känner igen mig på pricken! Men det är så det är.
Själv skriver jag mest för min egen del, det blir enklast så.
Och jag blir glad varje gång jag ser en siffra efter ditt namn i RSS-läsaren. 🙂
Marcus! Det där värmde multum – tack ska du ha! 😉
Jag känner igen det där väldigt mycket och har samma problem ibland. Massor av saker händer i omvärlden och det brinner i huvudet men ingenting kommer ut.
I det läget brukar jag försöka avskärma mig och välja ut en sak att fokusera på. En människa kan inte göra allt, men om jag åtminstone väljer ut en av alla de där grejerna jag vill skriva om och faktiskt skriver om den så blir ju någonting gjort i alla fall.
Sen, om det finns energi över kan jag ta tag i nästa sak, osv.
Fredrik;
Ja precis! Visst handlar det om att ta ett steg tillbaka, välja vad som är högst prioriterat av allt som rör sig i skallen, och fokusera på detta.
På så sätt får man gjort det viktigaste, åtminstone 🙂