Bokrecension: ”Vägen”

Recension ”Vägen” av Carmac McCarthy

Med tre ord: svält, aska och överlevnadsinstinkt.

Detta är en dystopi i ordets rätta bemärkelse. Man får inte veta vad
som hänt, men plötsligt är världen täckt av grå, tjock aska. En man
och hans son hankar sig fram genom detta dödslandskap i jakt på
konservburkar. Alla träd är uppbrända, alla hus tomma på liv.

Vi får följa deras färd med sin presenning och varuvagn. De ligger
ofta nära döden och kämpar sig vidare med torftig dialog och ständig
rädsla för andra överlevare. Kannibalism är inte okänt i denna värld.

Språket är knapert och sparsmakat. Detaljnivån är dock ibland så
överdriven att man kan tro att det är ett filmmanus man läser och inte
en skönlitterär bok – på gott och ont. Det är tydliga bilder, men
flödet i språket blir lidande.

Delar av boken är trots bokens knappa längd för långa; boken
gnistrar till när de två äntligen finner en bunker med nästintill
oändligt med föda. Då kan man njuta av det lilla och lever sig in i
lyxmåltiden med fläsk och bönor och levande ljus.

Det mest enerverande med boken är dess obefintliga dialog. Kanske
inte helt oväntat då det är en far och hans sjuåriga son som är
huvudfigurer, men det hjälper inte mig. Dialogen är upprepande och
stel, ja nästan retande till sin karaktär.

Om du gillar kamp på liv och död i främmande miljö och inte bryr
dig om några djupare karaktärsporträtt är detta en bok för dig.

Taggar: recension, vägen, litteratur

Annons