Man talar inte om pengar

Jag läste en kommentarsdiskussion på Anders Widéns blogg. Diskussionen halkade in på ersättningsmodeller för konstnärer nu och framöver:

Fredrik: Anders, vad tror du om bokförlag i dessa tider? Med diskussioner kring upphovsrätt, allt ska vara gratis mm…

Kan man sälja böcker, skivor, läsa in böcker, etc.

Undrar hur du funderar i de banorna?

Anders: Förlåt dröjsmålet.
Jag funderar mycket i ämnet.

Generellt kan man säga så här: Personligen avsäger jag mig rätten till all upphovsrätt – om lagar som IPRED ska få råda.

IPRED är fullkomligt rättsvidrigt.

* * *
Samtidigt hatar jag den ordning som är.
Det sägs att jag har upphovsrätt. Visst, men så fort jag sluter ett kontrakt med exv Bonniers, så snor dom tillsammans med boklådorna 90% av vinsten…

Sen ska de fortsätta att tjäna pengar på mej och min bok 70 år efter det att jag dött!

Hur kan det någonsin gynna mig eller oss upphovsmän???

Jag har inga svar, men jag läser in allt jag kan för att försöka förstå hur vi kan bygga bättre regler i framtiden.

Lyckas jag komma fram till något kommer jag att skriva nya motioner i saken och sända in till mitt parti.

Just nu har ju min arbetarkommun godtagit 4 st motioner av min hand. Motionerna är på väg till partikongressen, mycket spännande.

på min websida i rutan Mina projekt hittar du motionerna

Precis som Fredrik och Anders funderar jag en hel del på detta kring ersättningsmodeller. Likt Berinders idé om Beta-bloggen är det här ett ”betainlägg” – tankar under utveckling. Se det i det ljuset när du läser det.

Traditionellt i samhället är det lite av ett tabu att tala om pengar. Detta tabu växer sig starkare ju närmre köpare-säljare kommer varandra. Även om man i Svensk kultur kommit ganska långt, så långt att man anordnar middagar där alla parter delar på kostnaderna, trots att middagen hålls i vänners lag, är det fortfarande känsligt att tala om pengar.

Det är därför det känns så befriande rent att betala pengar över disk på varuhuset – man är frånkopplad kontakt med mottagaren. Personen över disken är bara en mellanhand – hens lön påverkas inte direkt av den hundralapp man räcker fram.

Varför är pengar så tabubelagt? Man kan se pengar som flytande frihet i viss mån. Vad menar jag med det? Jo jag menar att pengar möjliggör saker i våra samhällen som inte är möjliga att genomföra utan pengar. Äta flott, resa med bil istället för cykel, bära nyare kläder. Den som står utan pengar, har en klart minskad frihet jämfört med miljonären.

Även om ”det bästa i livet är gratis” som klichén uttalar, är detta en reell del av livet, det materiella. Det har stark social betydelse om du kan bjuda dina vänner på mat eller öl, eller måste tigga om att låna en slant av bästisen. Viskandes.

Nå – mitt span är nu följande. Om artist/författare i framtiden kommer närmre sin ”kund” – och det har redan hänt med bloggar och deras kommentarsfält – så måste detta tabu rämna. Åtminstone om vi ska slippa vara beroende av en statlig eller förlags/bolags inblandning.

För den tekniska verkligheten är att mellanhänder inte behövs rent praktiskt*. Deras roll kanske är just denna – att avdramatisera pengatabut?

För att se författare och artister säga ”Hej vännen! Klicka här och betala X kr så kan du ladda ner mina PDF:er/mp3:or” känns idag avlägset – av kulturella skäl snarare än praktiska/tekniska/säkerhetsmässiga skäl. Kommer nästa generation känna anorlunda..?

* Läs t.ex. mitt inlägg om ”Kaffebönor och fildelning”.

Taggar: politik, upphovsrätt, ipred

Annons