Läste igenom en historik som beskriver hur det gick i Danmark när en lag motsvarande den antipiratlag/piratjägarlag infördes där för några år sedan. Är det så vi vill ha det i Sverige?
Texten fick jag från opassande, tack för detta!
Jag skulle vilja hjälpa dig med lite fakta från Danmark — där antipiraterna har haft möjlighet att få ut namn och adress på kunder från nätoperatörer i flera år.
Det vi sett har varit dåligt: Flera miljoner har betalats av tusentals vanliga medborgare för att undvika rättegångar och minst ett självmord.
Självmordet hände 2001 när IFPI stämde två tonåringar som en del i en kampanj de kallade “Vi stämmer er ända in i helvetet”. Officiellt blev det aldrig kallat självmord, men 16-åringen hade ingen sjukdom och vänner har vittnat om att han led av en svår depression pga att han blev stämd för en summa så hög att han aldrig skulle kunna betala den. IFPI fick identiteten från nätoperatören, som lagen medger. Efter den incidenten organiserade antipiraterna om sig, och ändrade sin strategi.
Det nya blev att hitta människor som genomförde icke-kommersiell fildelning online, skickade brev där de informerade att de hade bevis (skärmdumpar) på genomförda upphovsrättsbrott, och att de skulle stämmas för en stor summa pengar (vanligtvis 60000–250000 danska kronor). Men stämningen skulle inte genomföras om den anklagade skrev under ett papper där de medgav upphovsrättsbrott och gick med på att betala hälften av den begärda summan. Många av breven sändes ut precis före ledigheter, så folk hade inte någon möjlighet att hitta en advokat innan “lågpriserbjudandet” gick ut. På det viset undveks rättegångar och antipiraterna gick dessutom inte vidare om de som mottog breven inte betalade.
Under 2004 ändrade de återigen sin strategi något. Ett av problemen var att det nu börjat bli allmänt känt att inget skulle hända om man fick ett brev och struntade i att betala. Så de drog igång ett par rättsfall. Samtidigt skickade de dessutom ut brev med betalningskrav till fler människor, denna gång med lite lägre summor (genomsnittligt 80000 danska kronor).
De vann målen. Det ena målet för att den anklagade inte dök upp på rättegången och det andra för att den anklagade medgav upphovsrättsintrång. Inte i något av fallen använde domstolen skärmdumpar som bevismaterial. I senare brev som sändes ut till andra människor, skrev dock antipiraterna att domstolen accepterat skärmdumpar som fullgott bevismaterial.
Ole Husgaard
I mina ögon inte bara intressant utan också nödvändigt för svenska riksdagspolitiker att läsa!
Läs gärna mitt tidigare inlägg, ”Kaffebönor och fildelning”.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, fildelning, piratjägarlagen, danmark
Besök bloggosfären!
OlofB[eta] 
Jag gissar att denna grupp av advokater har samlat ihop åtminstone 30–50 miljoner danska kronor från tusentals medborgare som varit rädda för att behöva betala mer pga en rättegång. (Vi vet inte de exakta siffrorna eftersom dessa är hemliga.) Ingen artist har någonsin sett några pengar; de försvann i form av “advokatkostnader” och “kostnader för teknisk konsultation”.
Lyckligtvis var några stycken modiga nog att gå igenom rättsprocessen. Och nu senast i höstas hade vi ett antal mål där det klart och tydligt sägs att skärmdumpar som “bevis” inte är tillräckligt för att vinna en rättegång. Även om skärmdumpar skulle kunna användas — så kan inte advokaterna med säkerhet bevisa att ägaren av internetlinan är samma person som begått upphovsrättsintrånget.
Det tog närmare åtta år, ett självmord och tusentals uppskrämda människor som betalade miljoner de inte hade behövt att betala. Men nu har vi äntligen fått prejudikat som säger att man inte kan peka ut vem som begått upphovsrättsbrott enbart med hjälp av ett ip-nummer.
Kom ihåg att dansk och svensk lag är väldigt lika. Om du vill ha samma lagstiftning i Sverige, så skulle jag vilja fråga: Hur många självmord, orättvisa betalningar och förstörda liv vill du se innan ni får ett prejudikat?