Så läste jag Little Brother tidigare i höst, mest som ett resultat av att ha köpt min första eboksläsare än något annat. Det visade sig vara en riktigt trevlig läsupplevelse och dessutom tvingande boken mig till slut att förstå grunderna i asymmetrisk kryptering, som tekniken kallas på akademiska. Om jag minns rätt var det även medan jag läste denna bok jag fick bilden ovan – som jag ska förklara mera nedan – framför det inre ögat.

Det första man stöter på när man börjar läsa om kryptering, eller i alla fall det första jag stött på varje gång jag försökt, är begreppen privat och publik nyckel. Jag har känt till att det är dessa nycklar som används för att kryptera meddelanden med, men ordet ”nyckel” har hela tiden känts besynnerligt i sammanhanget. Jag menar – med en nyckel antingen låser man, eller så låser man upp. Men vilket skumt lås har två nycklar, där ena nyckeln låser och andra låser upp, men inte tvärtom? Denna brist i analogin har ständigt gäckat min förståelse.

Så efter att ha förstått hur kryptering fungerar på ett bruksplan (genom att läsa Doctorows bok) satt jag efteråt och funderade på om det inte finns någon bättre analogi än detta ”publik och privat nyckel”-påhitt. Och då kom jag på det: det är inte två nycklar det handlar om, utan en nyckel och ett öppet hänglås.

Det öppna hänglåset ger man till kompisar så att de kan låsa (kryptera) sina meddelanden till mig. När meddelandena väl är krypterade kan bara den med nyckeln låsa upp (dekryptera) dem. Omvänt ger kompisar mig sina öppna hänglås så att jag kan låsa/kryptera mina meddelanden till dem, och vips har vi privat kommunikation skyddat våra meddelanden från snokande ögon*.

När jag väl fått klart för mig att denna bild var en god analogi – genom en facebooktråd med ett gäng pirater (som för övrigt förbättrade analogin genom att säga att de öppna hänglåsen borde visualiseras som en stor mängd hänglås – ”giveaways”) – så var det så mycket lättare att ta till sig åtminstone de inledande kapitlen i den där krypteringsmanualen. Det var fortfarande en massa ord (och det finns mer förvirrande nomenklatur, som att signering används både för begreppet att lita på importerat nyckel hänglås, och för signering av meddelanden) men det får vi ta en annan dag.

Jag använder hittills endast kommandoradsprogrammet ”gpg” (GNU Privacy Guard, som heter Gpg4win i Windowsmiljö), men jag antar att det finns vackra grafiska skal runt detta verktyg när jag är redo för det.

Taggar: informationspolitik, kryptering

Förresten. Ingen bloggpost om kryptering är komplett utan en publik nyckel ett öppet hänglås. Här är mitt:

-----BEGIN PGP PUBLIC KEY BLOCK-----
Version: GnuPG v2.0.17 (MingW32)

mQENBE6+BAABCADFqDV9+OGtsy884J5D15uizN4EIk81FhcNrD1Phm2WYuK53v/a
3zHcKAylh2LA2KEz1IGdf8nSVjTWmTo+S2gYttSJFT/UAsG//WtKDXnfX6f2IJuu
S6yPe+vIUACHKTjEi0JznKp6olvkirUBfQ+k0ywYiebV5dPy5Tz501ImSBiXyiEZ
ZUzwmsEZHUujbJ+wYn2tMX6VxiXGp7Fl1H5DzBzcL60rTu+HlIBNyBYGy3coahZ5
nSsPspNWpWcJK/sL0l90q36qCFaBbQVLzEJj/XZsoNrfdSzEQmR6JNhho0afLyQE
4PV562bOfplFW/7sDiMJuELZXdRFgD9zQbpxABEBAAG0JU9sb2ZCW2V0YV0gPG9s
b2YuYmphcm5hc29uQGdtYWlsLmNvbT6JAT4EEwECACgFAk6+BAACGwMFCQHhM4AG
CwkIBwMCBhUIAgkKCwQWAgMBAh4BAheAAAoJEC8/yOzWyvLeXnYH/1wnfUfw5bm3
tUtVKDuAMtoIeLthJUGXzAPLnbBtLhex/2wtGxSx+Ds20Cm7TwzDSeNVgPxW8L0i
AGAOAnYq9bwoCkwcZpIryISikccEDvGNLi5H1z4wPeUVWGWHO5cgVVggTDaFSTza
tl7cd7z7/wTRdwz65wEg0GIwI1mrDCXZ1SHy3mc62J42DbOK6cRt/6io9f4zw2Qa
S6qMETkiDxn7//ticv1pwlaUaHLRJ0M2N9pLR61zkMYhNrRjfQzwrUhEYzU7iMU7
h6WVEYNz+QqcZwd1qZ3HGWNGf4uqqr13EAyAfrRjirvKSP3+3ZnwoYH5kVt1pEjW
hkYWjnowr3m5AQ0ETr4EAAEIAL2rEG3OUyP85RoJqfA5yX9tji7sgZzIPXMz11wf
o++kVscDJqB1K1Y61g/rpGe/fYLJyZjGp6MrmV0tSD8yzbwCf0HiG9bvbekGiQe9
vB8YIDttsFERNQeTasN5+P++CPTfPKFXOe7dRiu1sjEE8ZX3eDfK+Mhk+q7OZ7iG
5a7ExAcmKR2fJF8xoMf4hfnyAjIhQysCRSNn7OIo2F37Xz+JNhPKx6+JsyjoIWfh
XLHT8aSwQCbjhtdRFIqW28vtoxER3CYD9eCu5CoJ6qKoZdOS7F6W+BrWBexmAvF7
K7mQSCKH3P0+kxT7J17ux20g45PbTB06c45f24F810a2KG8AEQEAAYkBJQQYAQIA
DwUCTr4EAAIbDAUJAeEzgAAKCRAvP8js1sry3qOjB/9/XoX4ojI4qTakcNEX0g7E
99SRc7fnE78bD3W0j7OY7MEbFVNorxzKS+u3ee0IU8nh4iQMIlkxqs43TSLQnU+B
sLiAPCd9HEDz1GQMfSev6bm6sKfBrWDruF5fcd+plcu0gYZWx+LKTbWdb3dhUmUB
8OXtK5rONu76h8r/R8Wh+RyvUaMec4I4WRHay/tprI/mU0GIGeprsMiV5RqJyRFG
odsgkdb+rxIamJJdoxDR4e68cAhM+GoOlmKpF+EixzS9C24zNFII35OdamnKqwHQ
Juz55UR+0hRtFxzD6T30KH3WmCV/6Bax9bF5jZNRfXs3dxC5r9WRoIqZBVVSaTiZ
=yxrk
—–END PGP PUBLIC KEY BLOCK—–

*UPPDATERING: Som steelneck påpekar i kommentaren nedan är jag slarvig med begreppet ”privat kommunikation.” Jag använde ord som ”privat kommunikation”, ”säker kommunikation”, ”privatliv”. Jag har nu rättat detta i blogginlägget, från privat kommunikation till krypterade meddelanden. Förklaring: Bara för att man använder assymetrisk kryptering innebär det inte att man skyddat sin kommunikation! Se t.ex. mitt gamla blogginlägg ”Vaddå trafikdata?”. I korthet – det är viktigt att hålla undan även vem man kommunicerar med, inte bara vad som kommuniceras. För att lyckas med sådant behöver man tänka på att dölja sin identitet (alias istället för riktiga namn, inte logga in på facebook samtidigt som man gör annat osv) och använda verktyg som Tor. Det är ett större och svårare ämne än kryptering skulle jag säga.

Jag måste få ur mig lite

Obs! Känsliga läsare – sluta läs! Ni har blivit varnade.

”Vid det första försöket darrade jag lite på handen när jag sköt, men man vänjer sig. Vid det tionde siktade jag lugnt och sköt stadigt på de många kvinnorna, barnen och spädbarnen. Jag tänkte hela tiden på att jag har två små därhemma som dessa horder skulle behandla precis likadant, om inte tio gånger värre. Vi gav dem en fin snabb död, jämfört med de helvetiska plågor som tusen och åter tusen har lidit i deras fängelser.”

Så skriver en polisman till sin hustru i oktober 1941 angående ett av de närmast oändliga antal massmord som beordrades.

Notera den världsbild som målas upp, hur denna person rättfärdigar för sig själv och sin hustru vad han håller på med. Resonemanget är att han är barmhärtig, att han är skonsam i jämförelse med vad som skulle hända honom själv och hans familj om ”de andra” istället skulle vara härskarna.

Det finns hundratals sådana här korta berättelser i boken. En insikt har långsamt smugit sig på mig efterhand jag tvingat mig själv igenom sida upp och sida ned med vansinne; det är alldeles försent att göra någonting i ett system som de under Hitler och Stalin 1933 och framåt. Även om jag kan beundra personer som Sophie Scholl som gjorde motstånd och till slut offrade sitt liv i ett försök att stoppa Hitlers framfart, inser jag att det är naivt att tro att en heroisk insats över huvud tagit gör någon som helst skillnad när det gått så långt. Sådana här militärdiktaturer slutar i blodbad oavsett vad.

Den tänkande människan inser att det enda vi kan göra är att undvika diktaturen innan den uppstår. För när den väl uppstått finns det bara en sak att göra – fly.

PS. När jag läser igenom det jag skrivit ovan kommer jag att tänka på den arabiska våren. Speciellt Tunisien där allt började. En förhållandevis icke-blodig revolution, ur ett tillstånd som måste beskrivas som diktatur (förbjudet med nya partier, Ben Ali envåldshärskare, begränsad opinionsfrihet, ..). Det ser ut att motsäga mitt påstående att motstånd i en sådan situation är att slösa bort sitt liv. Vad är egentligen skillnaden mellan Ben Alis Tunisien och Stalins Sovjet, Hitlers Tyskland eller Saddams Irak..? DS

Taggar: informationspolitik, demokrati, diktatur, historia

OK? Så att åka kollektivtrafik eller köra en bil är värsta motionspasset?

En polare nämnde häromdagen, på tal om elcyklar, att i Tyska cykelbutiker är varannan cykel en elcykel. En annan bekant som spenderat tid i Kina säger att det svämmar över av elcyklar. Det senare må han sin förklaring i att elmopeder kräver körkort i kombination med att bil fortfarande är för dyrt för medelkinesen, men varför denna motsträvighet mot just elcykel i Sverige?

Jag tillåter mig att spekulera lite kring varför den allmänna inställningen är så negativ. Så negativ att elcyklister får stå ut med att folk i deras närhet tycker att de är ”lata människor”.

Jo, så här tror jag det är: I Sverige ses cykeln som ett motionsredskap – inte som ett fordon. Om man skaffar cykel är det för motionens skull, inte för att förflytta sig. Då blir införskaffande av elcykel något väldigt konstigt, eftersom det antas minska motionsgraden.

Orsaken till denna inställning kanske har att göra med att minst en bil per familj har varit idealet och realiteten i flera decennier. Om man redan har bil blir elcykelinköp märkligt, och om man bara är fattig student är målet att äga en bil, helt enkelt. Att äga blir är ett mål i sig – inte möjligheten att förflytta sig från A till B.

Men jag är faktiskt inte så säker på att motionsgraden minskar med elcykel om man ser till helheten. Anledningen är att den totala mängden cykling förmodligen ökar ganska så rejält. Som en elcyklist beskriver under en debattartikel om elcyklar för något år sedan:

”Sen jag skaffade min elcykel för drygt ett år sen har min kondition bara blivit bättre och bättre. Jag har 17 km in till jobbet i göteborg och innan elcyklen orkade jag högst cykla till jobbet 2 dar/vecka. Nu har jag cyklat i stort sett varje dag det senaste året och eftersom vägen är rätt kuperad kan jag pressa mig precis så mycket jag vill trots elkraften och vissa dagar kör jag rätt hårt. Jag slipper duscha och cykelturen tar 30 minuter i stället för 25 min med bil. Har räknat ut att jag redan tjänat in cykeln i bensinpengar.”

Jonsson monterade upp avlyssningsutrustningen runtom hela kvarteret. Den kunde inte bara läsa av SMS- och mobilsamtal, utan också internettrafik och mobilpositioner. För säkerhets skull följde han protokollet fullt ut och satte upp varningsskyltarna väl synliga i varje gathörn: ”Kvarteret är avlyssnat”.

Veckorna gick, och Jonsson och hans kollegor scannade igenom ändlösa mängder mejl, sms och mobilrörelser i kvarteret. Märkligt nog snappade de inte upp så mycket intressant som de hade hoppats. Till slut fick Jonsson nog av att läsa ”ses vi ikväll?”, ”glöm inte köpa mjölk” och ”älskar dig”-meddelanden, och begav sig upp till Näslunds kontor igen.

”Det har inte gett ett dyft. Men jag är säker på att de håller till i det där kvarteret!” sade Jonsson.
”Mycket märkligt. Beskriv hur du gjorde.”
”Ja, jag satte upp de vanliga scannrarna, du vet på IP och mobiltrafik. De där som ser ut som små utomhuslampor. Och så satte jag upp varningsskyltarna som vanligt.”

Näslund spärrade upp ögonen och lutade sig fram över kontorsbordet.

”Du satte upp vad för skyltar sade du?”
”Kvarteret-är-avlyssnat-skyltarna. Det ingår ju i det vanliga avlyssningsförarandet. Men det vet väl du?
”Men kära Jonsson, din naive fan, inte ska du väl sätta upp de där tramsiga skyltarna! Det fattar du väl att det första som händer när bovarna läser de där skyltarna är att de börjar gå runt avlyssningsapparaturen!”
”Men det står ju att vi ska göra så i lagen!”
”Ja, fråga inte mig hur politikerna tänkte när de skrev de där lagarna.”

Byt nu ut skyltarna ”Kvarteret är avlyssnat” mot datalagringsdirektivet. För vad är datalagringsdirektivet mera än en stor fet varningsskylt till alla brottslingar: ”Ni är övervakade”, tillsammans med beskrivning av hur de är övervakade, rent tekniskt? Alltså tillräckligt med instruktioner för att komma runt avlyssningen/övervakningen?

Taggar: 1984, asksamhället, bodströmsamhället, övervakning, övervakningssamhället, informationspolitik, datalagringsdirektivet

Jag gjorde en kortintervju med Sophia ”Dexion” Blomqvist om hennes och Nilkas Brobergs nya sajt ”politikerkoll.se”.

Det ska bli spännande att följa utvecklingen på denna nya sorts tredje statsmakt. Av det jag läst gillar jag tonen, och att det finns ett behov av dylika tjänster tycker jag är uppenbart.

Det påminner om Riksdagssvar.se-tiden, som Gustav Nipe också associerade till.

photo © 2005 Keith Hall | more info (via: Wylio)

Imorse var jag på ett frukostseminarie med titeln ”Makt och mystik i politiken”. Som inledningstalaren nämnde är båda orden mångtydiga, och i kombination öppnar det för lång diskussion.

Först fick deltagarna kommentera formuleringen ”mäktiga verkställande utskottet” (någon del av socialdemokratiska partiorganisationen) som tydligen är populär i svensk press, enligt en av opinionsforskarna i panelen. Risken är väl att sådana där uttryck blir självuppfyllande profetior: att påstå att de är mäktiga ändrar uppfattningen osv. Vad är hönan och vad är ägget?

Ämnet halkade dock snabbt in på frågan ”Var ligger makten i Sverige?”. Mitt generella intryck av den diskussion säger mig att det är en svår fråga (tack för det uttrycket Staffan ”Svår Fråga” Danielsson) – alla hade olika svar på den. 

Men en sak få sade emot var i alla fall att den här ”mystiken” delvis är självförstärkande pga medias behov att krydda en torr och tråkig politik med drama, och då är mystik ett bra verktyg.

En kul anekdot någon drog var att Jan Björklund tydligen genom hela sin karriär letat efter den där ”makten” (i betydelsen platsen där beslut tas): i riksdagsgruppen, i partiledarposten, i regeringsställning osv. Fast aldrig hittat den!

Det är ganska intressant att en sådan PR/lobby/politiknörd/forskningtät grupp som satt både i panel och publik är så oense om ett så viktigt ämne som var makten ”egentligen” ligger – men som jag sade till Niklas Broberg och Markus Berglund innan seminariet gillar jag faktiskt den otydliga makten bättre än den väldigt tydliga. Den tydligaste makten jag känner till är nämligen när all makt ligger hos en viss person eller grupp. Det finns ju namn för sådana system.

photo © 2006 Michelle | more info (via: Wylio)

Idag var jag på ett seminarium med namnet ”Den intoleranta retorikens konsekvenser”.

Det arrangerades av ett helt gäng organisationer: Stiftelsen Expo, Svenska Kyrkan, IBN Ruushd Studioförbund och RSFL. Förutom representanter för dessa organisationer deltog också Christer Mattson, lärare och eldsjäl vad gäller hantering av extrem intolerans.

Tyvärr inleddes hela seminariet med att en präst bad ”församlingen” att läsa en bön (lokalen var St Mariakyrkan i Visby), vilket resulterade i att en del lämnade kyrkan i protest. Men trots denna någon vanskliga inledning var det en riktig fullträff i mitt tycke. Bäst hittills i år för mig personligen.

Så vad handlade det om? Jo temat var hur vi ska tackla den alltmera intoleranta våg som sköljer över Europa dessa år. Tyvärr skrev jag inte anteckningar under tiden, något jag nu fått lära mig den hårda vägen är en bra sak att göra.

Jag fick i alla fall med mig några korta resonemang som jag dumpar här i bloggen.

• Det finns en ”bild” av att det avvikande är skitigt, att det skitar ned inte bara miljön runtomkring utan också ”de normala”. Denna bild är så klart alldeles igenomtänkt.
• Motsatsbilden, ”mångkulturell utopi”, där lejon och får leker sida vid sida är lika orealistisk som något slags uppdelning i ”rena nationer”. Så att argumentera emot ”renhetsbilden” med ”utopibilden” är inte konstruktivt. Istället erbjöds följande historiska-vetenskapliga förklaring:
• Alla samhällen är heterogena, dvs. icke-uniforma. Så har det alltid varit, så kommer det alltid att vara. Hur skapar vi en trivsam miljö med en sådan förståelse?
• Vi står inför en värld där ingen grupp är i majoritet: alla är minoriteter. Denna insikt medför (förhoppningsvis) förståelsen att vi behöver samarbeta, lösa problem gemensamt, snarare än att dela upp oss i enklaver.
• I Uganda har flera mord på HBT-personer begåtts. Men dessa föregicks av hatkampanjer ifrån en ohelig allians av nationalistiska och religiösa organisationer, som i sin tur föregicks av en intolerant retorik vars predikanter skeppats från USA. Bland annat användes påståendet att det är ”icke-afrikanskt med homosexualitet”. Liknande men inte lika brutala händelseförlopp (dvs. förloppet retorik->religiös/nationalistisk-kampanj->lagar/statsförtryck) har skett i Lettland. (framförallt den här punkten behöver verifieras och nyanseras, jag vet. Jag hittar bara inte referenser nu. håll till godo!)
• Sist men inte minst fick jag tips om boken ”Den blodiga jorden” av Timothy Snyder. Den ligger på min ”att läsa”-lista, tämligen högt upp.

”I skuggan av Saddam”

Förutom att vara en kavalkad i orättvisor, brutalitet och blod (något som intresserar mig i väldigt liten grad), är det här en bok som ger en inblick i hur det var att leva i Irak under tidsepoken 1975-1990. Hur är det möjligt att ett land kan gå från (relativ) demokrati till ett närmast fullständigt förtryck, där rädslan tar över allt annat? Även om boken inte är en akademisk avhandling i ämnet känns det som den ger en liten aning om hur det kan gå till.

Jag ska ta ett exempel. När Zainab var nio år gammal, satt hon i köket tillsammans med sin mamma. Som vanligt stod den lilla bänk-TV:n på – de var relativt välbärgade. Plötsligt bröts det ordinarie programmet för en extrainsatt sändning direkt från ett partimöte.

Saddam Husseins parti, Baath-partiet, hade kongress. På scenen stod Saddam och en sekreterare. Saddam deklarerade att ”Vi har upptäckt en komplott mot mig. Läs upp namnen!” och vände sig till sekreteraren. Medans namnen lästes upp förde vakter bort personerna, som befann sig i lokalen. De fängslades till att börja med, men avrättades några veckor senare.

Zainab beskrev sin mammas blick som ”blicken av total skräck”. Vad detta sände ut för signaler i Irak är lätt att förstå – om du ifrågasätter Saddam riskerar du att anklagas för ”komplott” och helt enkelt avrättas.

Jag kör Win7 på min hemdator, men vill ha tillgång till Ubuntu också. Därför använder jag VirtualBox för att emulera Ubuntu ”inuti” Windows.

Men eftersom jag hela tiden startar upp Ubuntu i Windows, och inte kör något annat operativsystem än just Ubuntu i VirtualBox, hade det varit gott att kunna starta Ubuntu direkt via en genväg, istället för att starta VirtualBox, sedan starta Ubuntu.

Nu är det så förträffligt med VirtualBox att just den funktionen finns inbyggd. Så här:

1. Högerklicka på Ubuntu i VirtualBox

2. Välj ”Skapa genväg på skrivbordet”

Jag gick ett par steg till och byggde en ikon för Ubuntu med hjälp av convertico.com, och flyttade genvägen till Aktivitetsfältet.

Taggar: ubuntu, windows, virtualbox